”De två kulturerna” var ett vid mitten av förra seklet ofta citerat slagord, myntat av den brittiske fysikern och romanförfattaren C.P. Snow. Det han avsåg var motsättningen mellan traditionellt humanistisk respektive naturvetenskaplig världsuppfattning och de skilda bildningsvägar denna klyvnad medför.
Motsättningen har snarast ökat sedan Snows tid. Mätningar av svenska skolbarns kunskaper i matematik visar som bekant förfärande brister. Samtidigt lockar humanistiska universitetsämnen långt fler studerande än de naturvetenskapliga, trots att behovet är det omvända. Naturvetenskapernas gemensamma huvudinstrument är matematiken, humanisternas språket. Skolämnet matte upplevs som oändligt mycket svårare än till exempel engelska.
Var och en som försöker överbrygga denna klyfta förtjänar uppmuntran, och särskilt glädjande är det när en framstående fysiker och kosmolog tar sig an denna uppgift. Max Tegmark är hans namn, han är född och uppvuxen i Sverige men numera amerikan och verksam vid det välrenommerade MIT, Massachusetts Institute of Technology. Vetenskapliga, delvis kontroversiella uppsatser har han publicerat många, men nu utkommer hans första bok, samtidigt på engelska och i svensk översättning. "Vårt matematiska universum", heter den med undertiteln "Mitt sökande efter den yttersta verkligheten". Mitt sökande: denna personliga ton slår han genomgående an i strävan att inte skrämma bort matematiskt oskolade läsare.
Till den kategorin hör dessvärre undertecknad, men det hindrar inte att jag efter förmåga följer med i halvpopulära tidskrifter som "Scientific American" och ständigt fascineras av alla nya upptäckter och revolutionerande teorier om sådant som universums uppkomst.
En av Tegmarks huvudteser lyder: Allt, bokstavligen allt i hela universum är statt i inflation, utvidgning i alla riktningar. Denna inflation är oändlig, och vårt eget expanderade universum är bara en ringa del av det hela, vilket saknar gränser både i tid och rum. Den stora helheten rymmer inte bara vårt universum utan flera andra parallella universa om vilkas beskaffenhet vi inget vet. Deras existens kan fastställas enbart på matematisk väg. Verkligheten är till sitt väsen matematiskt och inget annat, hävdar Tegmark.
Han går så långt som till att lansera hypotesen att ”Vår yttre verklighet är en matematisk struktur.” Är – inte har. Detta leder till något mycket svårsmält. Tegmark har som all andra ”fått lära mig två komponenter: matematiska ekvationer och ’bagage’ i form av ord som förklarar hur ekvationerna hänger ihop med det vi observerar och intuitivt förstår.” Som exempel tar han ord som protoner, celler och stjärnor. Men då frågar man sig: Om alla ord är överflödiga, hur kan man då veta vad en ekvation handlar om?
Tag en av de få ekvationer jag råkar minnas eftersom den har utnämnts till 1900-talets mest berömda och för Einsteins relativitetsteori centrala: E=mc2. E står där för energi och m för massa. Om nu orden energi och massa är onödigt ’bagage’ som vi lika gärna kan kasta bort, hur kan vi då veta vad ekvationen innebär? Den frågan lämnar Tegmark obesvarad, han ställer den inte ens.
Mot slutet av boken kommer han in på ämnen där han inte uttalar sig lika självsäkert. Det gäller bland annat jagmedvetandet, som för övrigt råkar vara en av knäckfrågorna i den filosofiska traditionen alltsedan renässansen.”Jag tänker, alltså finns jag,” lyder Descartes välkända förslag. Tegmarks alternativ syns mig mer tvivelaktigt: ”Jag tror att medvetandet är det sätt på vilket information upplever sig själv när den bearbetas på vissa komplexa sätt.” Särskilt de tre sista orden förefaller suspekta. En dator kan ju bearbeta information på flera komplexa sätt: har den därmed ett självmedvetande jämförbart med människans?
Det verkar som om vi här står inför motsättningen mellan de två kulturer som C.P. Snow talade om. I sin strävan att popularisera den modernaste fysikens för vanligt folk svindlande abstraktioner anslår Tegmark en vardaglig ton och undviker konsekvent matematiska formler. I stället gör han små utvikningar till samtal han fört inte bara med kolleger utan också med sina egna barn. Så långt bejakar han alltså språket som hjälpmedel och ställer sig så att säga på den humanistiska kulturens sida. Men när det kommer till kritan gör han tvärt om, förklarar orden vara överflödigt bagage och hävdar att matematiken ensam duger till allt.
Det Max Tegmark gör med sin tjocka bok är samtidigt ytterst stimulerande och för den vanliga läsaren ofta frustrerande. Det är kanske oundvikligt. Vem har sagt att det ska vara lätt att förstå tingens innersta väsen?