Frågan om hur man i en avlägsen framtid kommer att se på vår civilisation är förmodligen en av de vanligaste framtidsfantasierna och kanske därför ett återkommande motiv i dystopiska berättelser. Vi tycks ha svårt att släppa föreställningen om att civilisationer som efterträder oss ofrånkomligen kommer behöva likna oss eller åtminstone hysa intresse för våra kvarlämningar. Samtidigt framställs vår egen värld ofta som dömd till självutplåning. Slumpen vill att två sinsemellan olika variationer på detta tema kommer nästan samtidigt: kort efter att Naomi Aldermans ”Makten” översatts till svenska kommer nu Maja Lundgrens ”Den skenande planeten”. Den som minns hennes ”Pompeji” kommer inte att bli överraskad av hur skickligt hon denna gång gör historia av vår egen samtid.

Bakgrundsberättelsen handlar om en liten skara krigsflyktingar från Jorden vilka först bosätter sig på Mars och senare koloniserar planeten Zarmina. Romanens handling utspelar sig flera hundra år senare, efter att ett fjärde världskrig lämnat efter sig politiskt kaos, en sargad befolkning och närmast förvildade samhällen, allt detta märkligt nog sida vid sida med artificiell intelligens, robotar och rymdfärder. Ki, romanens berättarjag och född på den evigt ljusa och fredliga planeten Zarmina, har just landat på Jorden efter en skakig interplanetär färd som lämnar efter sig en närmast livsfarlig ”spacelag”. Till en början tror Ki att hennes uppdrag är att hålla Talet, en hyllning till den nyvunna freden och en hälsning från zarminierna till Jordens invånare. Hennes besök visar sig dock inkludera en mycket mer komplicerad mission som kanske kan rädda den av krig och diktaturer härjade mänskligheten…

Lekfullt men samtidigt med en stor omsorg om detaljer fyller Lundgren ”Den skenande planeten” med mycket av det som hör hemma i en science fiction-roman. Enkla men futuristiska fordon bär namn som rutilevo, taxilevo och marilevo. Det refereras till androider och robotar och systemet Mindus Mindspeak där internet har opererats in direkt i människors hjärnor skildras som ett storskaligt experiment. En fortplantningsmetod helt skild från sex, känslor och materiell status används på Zarmina medan på Jorden odlas barn i kuvöser.

Hos Lundgren precis som i Aldermans ”Makten” kan kvinnor både vara offer för sexhandel och grymma diktatorer, men här handlar det inte om något könskrig. Och så kontrasten mellan å ena sidan de hektiska och aggressiva jordborna som ständigt befinner sig på randen till självdestruktion och å den andra zarminierna, dessa klotrunda och lugna varelser som inte använder sig av skrift utan lagrar allting i minnet och som aldrig avbryter varandra mitt i en mening. Själva berättandet och skillnaden mellan en muntlig och en skriftlig kultur är i övrigt ett eget tema.

Lundgren parafraserar historiska namn: diktatorn Moctezuma anspelar förstås på de gamla aztekiska härskarna och kejsarinnan Vittoria Buonaparte residerar på Korsika. Huvudstaden Tenochtitlàn är det omdöpta Mexico City och en ny republik har döpts till Visegrad-Skathin.

För Ki som i likhet med alla zarminier känner Jorden från sina historiska handböcker dyker städer som Karthago, Jerusalem och Beijing, Rom och Sankt Petersburg huller om buller upp i minnet. I detta myller av namn, platser och begrepp visar sig återigen Lundgrens enastående förmåga att arbeta med språket. Effekten blir en berättelse som underhåller och överraskar samtidigt som den låter läsaren ana något större och allvarsammare bakom science fictionfasaden.

Sedd med en utomståendes blick är den ständigt krigande Jorden knappast universums bästa planet att leva på, sin vackra grönska och sina hav till trots. Bilden präglas dock av en tydlig ambivalens. Hos Ki, det alltigenom sympatiska berättarjaget, yttrar den sig i hennes kluvna förhållande till Jorden. Om Zarminas sätt att odla fram nya liv gör frågor om arv och rötter oviktiga så varför är Ki ändå tämligen nyfiken på sina förfäders planet? Vad är det som får henne att gradvis ändra sin syn på solen, från en liten och obetydlig ”ruskprick” till en självklar del av det jordiska dygnet? Själv är Ki som alstrats och vuxit upp på en trygg planet både starkare än jordborna och bräcklig i mötet med Jordens gravitationskraft och dess atmosfär.

All sin originalitet till trots är inte ”Den skenande planeten” Lundgrens starkaste roman. Den är spretig och fragmentarisk och de effektfulla detaljerna skymmer ibland intrigen. Som framtidsskildring är den trots det både suggestiv, vemodig och vacker.