Medan musik och dans dunkar genom sidorna skriver hon tätt, engagerat och inkännande om relationer och om en värld där fattigdom bryts mot överflöd och nöjesindustrin skapar fixstjärnor, som förblindade flyter ovanför verkligheten.

Frågan som genomborrar berättelsen är huruvida det är mening snarare än frihet människan jagar efter.

Liksom Elena Ferrante i Neapel-kvartetten följt Lila och Elena upp genom åren följer Zadie Smith London-barnen Tracy och hennes jämnåriga vän, bokens berättare och huvudperson. Deras kontakt bryts i tonåren när Tracys danstalang för henne till scenskola medan kompisen tvingas stanna i ”plattfötternas land”.

Tracys vän dras in i nöjesbransch och hjälpprojekt i Afrika när hon blir assistent till en världsstjärna med ambition att göra något åt den globala fattigdomen. Då har Tracy dansat färdigt. Frågan är om hennes två små barn satt punkt för henne.

Klarsynt och skarpt skildrar Zadie Smith hur fattigdomen äter upp människor.

Hon pekar också ut den avgrund som gapar mellan okunniga välgörare från den rika världen och dem de vill hjälpa. Att moral och rikedom hör samman, därför att pengar ökar potentialen att göra gott, är en annan sak hon lyfter fram.

Boken börjar med en bitter prolog, där den förödmjukade 32-åriga huvudpersonen dumpats av sin arbetsgivare, den drygt tio år äldre världsstjärnan Aimee, efter att ha lierat sig med den unge afrikan Aimee förgapat sig i.

Sedan kastas man med en rivstart in i första mötet mellan bokens jag och Tracy.

Flickorna är sju, de har samma bruna färg och ska just börja i samma dansskola. Gapande ser berättaren de gula rosetterna som dansar i Tracys lockar och begriper på något sätt att denna flicka är sin feta vita mammas viktigaste accessoar. Själv har hon en vit pappa som sköter om henne och älskar hennes färgade mamma som inte tål något bjäfs.

Mamman studerar sociologi och politik, drömmer om att bli ”en chic radikal” och kommer i sinom tid att ta plats i kommunalfullmäktige. Denna stronga kvinna med Nefertiti-huvud, som inte alls är den hundraprocentiga mamma som hennes lilla flicka vill ha, är en av romanens viktiga personer.

Och till sin egen mamma har Zadie Smith dedicerat sin roman.

Smiths sätt att beskriva vänskap och de taggar den kan lämna kvar visar hennes mästerskap som författare.

Hos bokens jag-gestalt molar en tung vetskap. Hon är ”den enda människa som sett allt Tracy har inombords”. Och hon har svikit sin heliga plikt mot barndomsvännen men det vet ingen mer än Tracy och hon.

Zadie Smith är iakttagare. Hennes skarpa blick präglar det hon skriver.

Hon ser från vilken gammal film Michael Jackson kopierat ett av sina häftigaste nummer. Och hon utrustar sin huvudperson med samma genomskådande öga.

Att Tracy stulit varje gest i den originella koreografi som säkrade henne plats på scenskolan från en dansös hon sett på film, är det bara vännen som noterat.

Smiths Tracy och Ferrantes Lila är av samma sort, sprakande, självsvåldiga, fräcka i mun och handling. Och båda blir fast i skiten hemmavid trots sin överlägsna begåvning, medan deras färglösare väninnor fria flyger ut i världen.

Men vem av Zadie Smiths två flickor kom närmast livets mening? Hon lämnar frågan vidöppen.

Att "Swing Times" nerv finns i sekvenserna där de två flickorna står i centrum står utom all tvekan även om författaren kastar sig lekande lätt mellan olika skeenden, platser och tidsplan.

Från London till New York till Afrika, från Fred Astaires och Ginger Rogers 1930-tal till Michael Jacksons 1980- och 1990-tal till nutid rör sig hennes berättelse med filmers och sångers och snabba flygplans hjälp.

Bland bokens intressanta porträtt finns Mr Booth och Fern.

Den förre är den vänlige gamle pianisten i flickornas dansskola, som hamrar fram Cole Porter- och Gerswinmelodier i pauserna. En dag får han gå. Har han gjort något mot dem, lyder frågan. ”Aldrig!” blir jag-personens svar. En tragedi fångad i några korta fraser.

Den andre är doktor och expert och samordnare av Aimees hjälpprojekt i Afrika.

Denne Fern är den ende som har insikt och någorlunda lyckas genomföra arbetet. Rasande sparkar han omkull en stol och går, inför jag-personens förslag att ge skolbarnen läxor, barn vars hela tid utanför skolan går åt att hjälpa familjen att överleva.

Genom ögonblicksbilder som dessa låter Zadie Smith om och om igen sin berättelse flamma upp.

Och som helhet lämnar den ett outplånligt brännmärke kvar hos läsaren.