• lördag 27 augusti 2016
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Uppsala Vimmel
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Bokslukarna Jonas tecknarblogg Jonas tecknarblogg
Vädersponsor:

Livet lika flyktigt som teatern

Essä I år är det 400 år sedan William Shakespeare dog, och tidens obönhörliga gång är också ett genomgående tema i hans diktning. John Sjögren skriver om skalden och tiden.

”Ur led är tiden”, klagar den plågade Hamlet, ”Ve att jag är den som föddes att vrida den rätt igen!”. Den danske prinsens bevingade ord, som yttras just efter att Hamlet mött sin döde fars spöke, skulle kunna förstås som kärnan i hela den tragedi som sedan ska komma att utspela sig. Den yttersta orsaken till Hamlets elände är i själva verket en förvriden tidsuppfattning. Men låt mig återkomma till detta och istället börja med att konstatera att tiden och dess mysterium är ett återkommande tema i Shakespeares pjäser, såväl de komiska som tragiska.

I slutet av ”Trettondagsafton”, denna underbara förväxlingsfars där ett tragiskt förflutet vänds mot en lycklig framtid, talar Narren om ”the whirligig of time”. Detta ”whirligig” har i de svenska översättningarna fått bli ”karusell” eller ”snurrhjul”. Två alternativ som tillsammans lyckas fånga något av det engelska originalets mångtydighet. En whirligig är framförallt en snurra, något som går runt runt och som förutom att fungera som en trivsam distraktion också kan ge yrsel och illamående. Det är också talande att whirligig är namnet på ett tortyrredskap där syftet är just att skapa en outhärdlig yrsel hos den torterade. Tiden som en snurrande karusell alltså, en både plågsam och lustig konstruktion som människan tycks fångad i.

Tiden, såsom den är gestaltad i ”Trettondagsafton”, är alltså cirkulär. En föreställning som vi lärt oss förknippa med ett mer österländskt tänkande. I vår judekristna kultursfär, som också var Shakespeares, ses tiden som linjär. Den har en början och ett slut. Shakespeares tidsuppfattning skulle man dock bäst beskriva som spiralformad. Den rör sig framåt, fast i cirklar. För jämte den karusellartade tid som framträder i ”Trettondagsafton” finns hos Shakespeare också en föreställning om tiden som något obevekligt, något som rusar framåt mot ett mycket tydligt slutmål: döden. Om insikten i ”Trettondagsafton” handlar om tidens rundgång, menar Shakespeareforskaren Matthew D. Wagner att Kung Lears stora problem är att han inte förmår se tidens linjära och kausala natur. Han vägrar se dess orubbliga framåtrörelse.

Insikten om denna tidens framåtrörelse är dock just vad Macbeth drabbas av när han i en klassisk replik tar emot nyheten om sin hustrus död. Istället för sorg svarar Macbeth med en betraktelse över tidens gång och livets korthet. Hade Lady Macbeth inte dött nu hade hon ändå gjort det senare: ”I morgon och i morgon och i morgon! Så kryper det så sakta dag från dag till sista stavelsen av livets bok; och varje gårdag har lyst fram en narr till dunkel grav.” Här samlar Shakespeare tidens tre aspekter i ett par meningar: Framtiden (i morgon), nuet (dag) och det förflutna (gårdag). Detta är ett exempel på ett typiskt fenomen hos Shakespeare, nämligen vad Matthew D. Wagner kallar för ”temporal thickness”. Ett slags ”tidsmässig täthet” som innebär att förflutet, nutid och framtid ofta lagras så tätt i pjäserna att de tre tidsdimensionerna alla blir närvarande i varandra.

Den förhöjda och förtätade tidskänslan kommer sig alldeles säkert av att Shakespeare var väldigt medveten om det medium för vilket han skrev: teatern. Det är ju en konstform som till sin natur förhöjer tiden i ett förtätat nu. Så hämtar också Shakespeare sina mest pregnanta bilder av tidens gång från just teatern. Macbeth fortsätter ju sin berömda replik med att likna livet vid ”en stackars skådespelare, som larmar och gör sig till, en timmes tid, på scenen och sedan ej hörs av”. Livet är lika flyktigt som en teaterföreställning.

Hur ska man då hantera och leva i denna undflyende tid? Ja, Hamlet ger oss i alla fall ett bra exempel på hur man inte bör göra. Hela hans tragiska öde skulle kunna tolkas som en oförmåga att hantera tid. Om Hamlet är galen eller inte låter jag förbli en öppen fråga, men att han inte lever i verkligheten, det vill säga i nuet, är uppenbart. Han är besatt av det förflutna, det gruvliga mordet, och fixerad vid framtiden, hämnden som han ska ta. Han stirrar in i Yoricks döda skalle och ser den meningslösa tidens hejdlösa framfart, men lyckas inte göra nuet meningsfullt. Det är oförmågan att försona och förlåta, det vill säga att låta det förflutna vara förflutet, som till sist resulterar i ett slut där alla är förlorare.

Så den tidsläxa Hamlets öde främst lär oss är kanske denna: Låt dig inte förslavas av det förflutnas spöken.

 
 

Kultur & Nöje

Annons