Krönika I sak är det förstås glädjande att folkfesten ”Allt ljus på Uppsala” ska bli ett årligt återkommande arrangemang. Vi behöver bokstavligt talat allt ljus vi kan få under de mörka månaderna, och även om jag personligen har efterfrågat en skarpare och mer konstnärlig inriktning på arrangemanget har de som jublat varit överväldigande många.

Och visst. Om den snöblandade novemberdepressionen får välja mellan en gråskum, ilsket spretande buske och ett buskage som har ljussatts som om det vore ett kasino i Monte Carlo så vinner förstås kasinot. Men det går också att ställa högre krav på tanke och gestaltning. I Uppsala gör vi ogärna det.

Den stora mängd kunskap som finns i Uppsala borde vara livgivande. Men istället står fortfarande bilden av universitetet, tillsammans med den väldiga skugga som Domkyrkans tvillingtorn kastar, i vägen för nya spännande tankar, visioner och krav. Så har det varit och så är det än. Det bekräftade också sociologen och urbanforskaren Mats Franzen när vi nyligen diskuterade det offentliga rummets värde i en panel. Det är sorgligt.

Det borde därför vara ett sundhetstecken att varken kyrkan eller universitetet nämns när Uppsala kommuns näringslivsutvecklare uttalar sig i UNT på tal om att ”Allt ljus på Uppsala” snart är ett årligt arrangemang. Det behövs ett sammanbindande tema, inte bara fläskiga lampor. Näringslivsutvecklaren spånar högt och nämner Pelle Svanslös och Carl von Linné som tänkbara röda trådar. Behöver jag ens sucka?

Gösta Knutssons medelklasskäcka 40-talskatt och en 1700-talsbotanist. Det är vad vi ha har vid sidan av landets äldsta universitet och högsta domkyrka. Det kan bara beskrivas som ett systemfel. Uppsala vågar inte ha visioner.

När staden för några år sedan förgäves försökte bli europeisk kulturhuvudstad koncentrerade vi oss på faktumet att Dag Hammarskjöld hör till dem som flyttat härifrån och försökte profilera oss som fredsstad.

En rimligare strategi hade varit att lösa det närmast löjliga problemet att vi som landets fjärde största stad inte har ett enda rum där man friktionsfritt kan visa tekniskt avancerade konstinstallationer av det slag som tidigare kallades ”nya media”. Att prefixet ”nya” har försvunnit har varit en ledtråd för många, betydligt mindre och resurssvagare städer.

Vi är helt enkelt det hukande, storögd beundrande småsyskonet som utan uttalade anspråk gnider oss mot huvudstaden i hopp om att någon ska lägga märke till oss. Attityden går igen överallt. Också i denna tidning. Härom veckan rapporterades det till exempel att en av producenterna bakom storfilmen om Björn Borg faktiskt bor i Uppsala.

Jag är själv tyvärr inget undantag. Under tio år som konstkritiker har jag regelbundet åkt på pressvisningar i Stockholm, och i stort sett varenda gång har någon kollega nämnt att jag åkt hela vägen från Uppsala, frågat om pendeln eller kastat in någon bisats om sin erfarenhet av – förstås – universitetet eller kyrkan. Jag brukar nicka ett svar och helt enkelt skriva konversationen på det ängsliga konstlivets tvångsmässiga huvudstadsfixering och behov av att definiera sig som ett stort vi mot ett mindre och lite sämre dom.

Det är inget stort problem. Kulturlivet är uppbyggt av implicita positioneringar och jag kan leva med det. Men när ämnet nyligen kom upp på mitt kontor frågade någon hur jag kunde vara så säker på att definitionen av mig som en Uppsalabo var en härskarteknik: ”Kanske vill de bara vara trevliga och visa att de känner dig.”

Det är en tanke som jag på fullaste allvar inte ens snuddat vid tidigare.