Valborg, exakt på treslaget när studentmössorna ska hissas, faller universitetsstyrelsens ordförande från Carolina Redivivas balkong och dör. Hon är en av sju personer som Leif Lewin skildrar i sin nya roman "Ogiltig frånvaro".

I boken stundar ett rektorsval i en universitetsvärld av intriger och egenintresse. Men den handlar inte i första hand om hur universitetet styrs. Leif Lewin vill snarare skildra hur professorer, studenter och universitetspolitiker lever, tänker och känner.

– De sju porträtten är representanter för hur det går till på universitetet numera, säger han.

Det är ingen nyckelroman i bemärkelsen att någon levande person är avporträtterad, men många kan nog känna igen sig ändå. Under sina 56 år vid Uppsala universitet har Leif Lewin noterat egenskaper hos människor, hur de driver igenom sin vilja och hur de förlorar.

– Det är fiktion, ihopklippt av min verklighet, säger han.

Statsvetenskapliga institutionen håller till i samma hus som Centralbadet vid Gamla Torget. Receptionen luktar klor. Professor emeritus Leif Lewin har sitt arbetsrum högst upp i tegeltornet. Utsikten ser ut som en tavla med ett klassiskt Uppsalamotiv: Domkyrkan med omgivande äldre bebyggelse.

I sin roman har Leif Lewin vävt in kritik mot sina kolleger professorerna. Han anser att många av dem har svikit sitt ledningsansvar, därav titeln "Ogiltig frånvaro".

– De flesta tänker i första hand på sitt eget ämne. Få tänker på fakulteten. Nästan ingen tänker på universitetet, säger han.

Han tror inte att universitetsvärlden dras med fler intriger än andra stora arbetsplatser. Samma problem, bråk och motsättningar finns överallt, menar han. Det intressanta är hur privata känslor påverkar ställningstaganden i jobbet.

Enligt Leif Lewin finns en tydlig hierarki på universitetet som spelar en viss roll. Han återberättar vad hans påhittade avgående rektor säger i boken: humanistiska fakulteten har mindervärdeskomplex och vill likna samhällsvetarna som försöker vara kvantitativa. Och de stora naturvetarna beundrar poesi. Vid sidan av denna cirkel vilar den medicinska fakulteten med sin totala självkänsla, de vet vad de gör: botar, vårdar, tröstar.

– Det är en iakttagelse jag har gjort, säger han.

Människors ansikten har Leif Lewin svårt att minnas. Desto bättre kommer han ihåg vad de har sagt. Efter fester brukar han anteckna.

– Jag är en iakttagande person, men jag är inte lika extrem som P-O Enquist som antecknar under festen, säger han.

Anteckningarna har kommit väl till pass när han snickrat ihop alla tal under årens lopp och nu i romanförfattandet. Allt material är ordentligt samlat i två mörkgrå arkivskåp. Överlag har Leif Lewin god ordning på sina papper.

– Jag är preussiskt ordningsam och har fullt med hängmappar. Allt kan komma till användning.

Livet blir lättare med åren tycker han.

– Man får bättre omdöme och större urskiljningsförmåga.

Detta märks på hans skrivutveckling, som har gått alltmer åt det enklare hållet. Han har nästan blivit fanatisk och avskyr krånglig jargong, något han kallar för missriktad lärdomshögfärd.

– De som formulerar sig krångligt är fega. Det är modigare att skriva enkelt så att alla förstår. Då blir man avslöjad om det inte är bra.

Flera personer har föreslagit att han ska skriva sina memoarer, men Leif Lewin är skeptisk till den genren. Det blev detta i stället. En litterär gestaltning av universitetsvärlden blev plötsligt oemotståndligt lockande. Just nu är han i ett flow, med huvudet fullt av idéer, så det blir nog fler romaner.