• torsdag 21 augusti 2014
Vädersponsor:

Malmberg snackade omkull publik

Uppsala En imponerande pratsjuk Claes Malmberg pratade på så att publiken närmast fick andnöd, konstaterar Björn Lövenlid.

Alla som har erfarenheter av eller kunskaper om göteborgska vet vad ”tjôta” är, när någon maler på mångordigt och snabbt så att man till slut blir alldeles matt. Åk till Feskekörka en lördag, eller lyssna på gubbarna på bänkarna utanför Femmanhuset så förstår du vad jag menar.

Ingen i hela Sverige, inte ens Peter Apelgren, kan tjôta så som Claes Malmberg kan.

Han kom in på Konserthusets scen i går och började omedelbart slänga käft med kvinnorna på första bänk, så där som en torghandlare gör, offensivt men med så mycket gott humör att man bara måste lyssna.

Efter det gick den verbala diarrén inte att stoppa. Claes Malmberg själv konstaterade att ”min andning är kopplad till talet. Om jag slutar prata så kvävs jag”.

Här och där övergick han från att "bara" tala snabbt till att kulsprutesnacka i rundmålande teorier om allt från gamla testamentets skapelseberättelse till Tommy Körbergs kroppshår. Han avslutade sina långa, inskjutna bisatser och halsbrytande utvikningar med orden ”…men i alla fall”, eller ”…skit i det?”.

Ända sedan Claes Malmberg började göra sig ett namn som energisk ståuppare på 1980-talet så har han stått för en rå och utmanande humor. Lördagskvällens föreställning bjöd också den på fräcka meningar som exempelvis: ”en kvinna älskar den starke som faller, men än mer den veke som står”.

Även om det ofta var dessa plötsliga under bältet-betraktelser som orsakade de största skrattanfallen så var det Malmbergs förmåga att varva totala galenskaper med intelligenta insikter som imponerade mest.

Han gjorde ingen hemlighet av sin eget förflutna i 70-talets haschbolmande rödvinsvänster och gjorde sig ofta lustig över den. Samtidigt höll han ett totalt humorlöst men mycket välformulerat brandtal för varför han än i denna dag är vänster.

När Claes Malmberg inte turbosnackade utan avbrott så sjöng han, företrädesvis hits från sin egen ungdomstid, ackompanjerad av ett kompetent och pålitligt rockband.

Claes Malmbergs andhämtningspauser gick alltså ut på att han studsade runt och sjöng så att svetten stänkte. Han tycktes ha mer energi än ett kärnkraftverk.

Hela föreställningen kan också beskrivas som en arbetsseger, där alla små skavanker och mindre genomtänkta infall snabbt slätades över med hjälp av det övermänskliga tempot.

 

Kultur & Nöje