Sömmerskan Juci Löwi och fotografen Marta Rothstein anlände till Uppsala 1946. De hade båda mist sina män och stora delar av sin familj i koncentrationslägren i Auschwitz och Bergen-Belsen.

– När mamma kom till Sverige vägde hon bara 25 kilo och läkaren trodde att hon var ett barn i elvaårsåldern, berättar Susanne Levin.

Hon var i själva verket 23 år.

Artikelbild

| Julianna ”Juci” Levin. Hon överlevde Förintelsen och fick ett nytt liv i Uppsala. Julianna ”Juci” Levin bor i dag i Stockholm.

Juci Löwi, senare gift Levin, intervjuas i filmen. Med sina 93 år är hon en av de sista överlevande av de ungdomar som kom till Uppsala från nazismens Europa för 70 år sedan. I dag bor hon i ett judiskt äldreboende i Stockholm.

Det var tack vare att en ungersk judinna, lägerfånge även hon men i bättre fysiskt skick, matade henne den första tiden i Sverige som hon alls överlevde.

I Uppsala fick de båda anställning vid Söderbergs kappfabrik, efter att först ha utnyttjats som lågbetald arbetskraft hos en privat sömmerska respektive tegelbärare vid Ekeby keramikfabrik.

Juci Löwi, född Mandl, gifte sig med Sune Levin, från en judisk Uppsalafamilj. Marta Rothstein, född Klein, gifte sig med Folke Hellgren, från Ramhäll.

Artikelbild

| Marta Hellgren. Hon överlevde Förintelsen och levde resten av sitt liv i Uppsala.

– Våra familjer kände varandra via våra mammor. Familjerna var ganska olika, men vi lekte som barn, när mammorna umgicks, berättar Susanne Levin och Katarina Hellgren.

Familjen Levin var traditionellt judisk och firade enbart de judiska högtiderna.

Artikelbild

– Mammas kvinnoroll i pappas familj på Linnégatan 3, där vi först bodde och där farfar dominerade helt, var att serva de andra. Inte förrän jag var nio år flyttade vi till en egen lägenhet på Granitvägen, säger Susanne Levin.

Familjen Hellgren var en mer sekulariserad familj där sederna blandades. Familjen bodde på Svartbäcksgatan.

En gemensam upplevelse för Susanne Levin och Katarina Hellgren är mammornas betydelse i deras liv.

– Vi har ärvt våra mammors historia fast vi inte har upplevt den.

All förnedring, svält, skräck och våld som drabbade mammorna i arbets­lägret Auschwitz och utrotningslägret Bergen-Belsen, som de räddades från 1945, gjorde dem mycket beskyddande gentemot sina barn.

– De var rädda att något skulle hända. Vi var deras prinsessor.

Susanne Levin minns att hon själv ständigt var rädd för att de hon älskade skulle tas ifrån henne.

– Hade det hänt mamma, kunde det likaväl hända mig ...

För familjen Levin var traditionerna viktiga. Det var mamma Juci Levin som höll i dem och såg till att helgerna firades på Linnégatan. Pappa Sune Levin, som gått lantbruksskola, hade gärna flyttat till Israel, där han såg den framtid som han inte hade i Sverige, men Juci ville inte. Hon var rädd att hennes barn skulle fara illa i nybyggarlandet. För familjen Hellgren var det däremot just drömmen om Israel som dominerade. Folke Hellgren var visserligen ateist, men historiskt intresserad och stöttande i allt som rörde Marta och Israel, där Martas syster och svåger bodde.

– Vi var ofta i Israel på somrarna och jag har jobbat på kibbutz, berättar Katarina Hellgren.

Samvaron i Judiska föreningen var viktig för de flesta judiska familjerna i Uppsala, både när det gällde de judiska högtiderna och det sociala livet.

Susanne Levin gifte sig 23 år gammal med en kristen man.

– Min man, Bengt, kom från en prästfamilj och vi firade både jul och påsk, chanukka och pesach, säger Susanne Levin.

– Jag är inte religiös, men tycker om traditioner. Jag tänder ljus på fredagkvällar som min mamma gjorde och välkomnar helgen. Att läsa bönen på hebreiska med händerna ovanför ljusen och sedan säga shabat shalom ger mig en skön känsla inombords. Samtidigt är jag uppväxt med midsommar och julgran, säger Katarina Hellgren.

Båda två för det judiska arvet från mammorna vidare, var och en på sitt sätt. Susanne Levin har skrivit flera romaner med utanförskapet som tema. Katarina Hellgren sjunger bland annat på jiddisch och hebreiska och medverkar i teaterföreställningen ”Har du träffat Hitler?” på Teaterstudio Lederman. Båda två engageras i olika sammanhang: Susanne för att berätta om den judiska religionen och det judiska vardagslivet eller om sina böcker, Katarina för att sjunga och berätta sin mammas historia.

”De blev våra mödrar” gestaltar judisk kvinnohistoria i Uppsala. Det är Susanne Levin som står för filmens idé, koncept och historik.

– Filmteamet Skaparkraft – Roland Persson och Andreas Geijke – har lagt ner massor av tid och pengar på att förverkliga min idé, säger Susanne.

– Det är för övrigt deras förtjänst att min gamla mamma ställde upp och berättade sin historia till sist.