Papper var gammelmedia, mikrofilm var framtiden. Om några årtionden, trodde Aftonbladet 1945, skulle folk ha små läsapparater som rymdes i fickan, och läsa tidningen på mikrofilm. Längst gick den amerikanske teknikvisionären Vannevar Bush, som samma år skisserade en maskin som han kallade ”Memex” (”memory expander”). Den kan enklast beskrivas som en dator, stor som ett skrivbord, som istället för hårddisk innehöll ett sökbart arkiv på mikrofilm.

Matts Lindström har skrivit en fascinerande bok om mikrofilmens historia, ”Drömmar om det minsta” (2017), som finns för gratis nedladdning på lup.lub.lu.se. Då som nu oroade man sig för ett informationsöverflöd. Mikrofilmen lovade krympa arkiv och pappersberg till hanterligare proportioner. Dessutom hade man fått upp ögonen för att billigt, syrahaltigt papper åldras och blir skört. Var bibliotekens tidningsarkiv på väg att smulas sönder av sig själva?

I mitten av 1900-talet, har bokhistorikern Robert Darnton berättat, satte amerikanska bibliotek och universitet igång att mikrofilma sina samlingar i stor skala (”The great book massacre”, New York Review of Books, 26/4 2001). En hylla full med dagstidningar kunde komprimeras till en filmrulle som rymdes i handen. Ibland sprättade man sönder tidningsläggen för att få dem att ligga plant i kameran. Ibland kastade man originalen efter att fotograferingen var klar.

Artikelbild

| Billigt tidningspapper skulle åldras fort, bättre då att satsa på mikrofilm! Men framtiden visade att tidningsläggen finns kvar i okej skick, medan mikrofilmen är repig och svårläslig.

Femtio år senare är mikrofilmerna i vissa fall så sönderrepade att de inte går att läsa, medan bibliotek som har sparat sina tidningar märker att pappret har hållit mycket bättre än man trodde. Här finns det en lärdom som vi har missat att dra när det gäller digitaliseringen. Vi har haft så bråttom in i nästa teknologiska skifte att vi har blundat för att det inte finns något arkivbeständigt sätt att lagra digitala data för framtiden.

Den mest bisarra historien i Lindströms bok är nog den om hur amerikanska mormoner mikrofilmade samtliga svenska kyrkböcker. Mormoner är intresserade av släktforskning av ett särskilt skäl: om de identifierar sina släktingar kan släktingarna döpas på nytt, in i den mormonska kyrkan, och bli frälsta, även om de är döda sedan länge.

Mormonerna i Salt Lake City ville gärna ha en kopia av de svenska kyrkböckerna och erbjöd sig att betala för mikrofilmningen – ett jätteprojekt som pågick från 1948 till 1963 och omfattade bortåt 24 miljoner sidor. En kopia av varje filmrulle skänktes till Riksarkivet. Det är dessa filmer som svenska släktforskare sedan dess har suttit och rullat i sina mikrofilmsläsare.

Kanske är jag paranoid, men jag undrar om det inte bakom alla de tids­dokument som Lindström citerar går att ana en fientlighet mot boken. Som informationsteknologi betraktad är boken helt enkelt för avancerad, för sofistikerad, för elegant. Låt oss ersätta den med ett primitivare maskineri – en mikrofilmsläsare med lampor, linser, kugghjul och vevar.

Eller kanske snarare riktar sig fientligheten mot den ensamma, läsande människans koncentrationsförmåga. För somliga människor verkar koncentrationsförmågan vara ett irritationsmoment. Därför vill de föra in ett störande maskineri mellan läsaren och texten: en mikrofilmsläsare, en dator, en väv av hypertext full av länkar, vad som helst som påstås göra läsandet modernt, tekniskt, rationellt och effektivt, medan det i praktiken försvårar koncentrationen.