Det är klart att det känns extra roligt att lyssna in Mark Knopflers nya album när jag vet att han kommer till Uppsala i sommar. Särskilt också då det låter så pass bra om det. Knopfler har ju aldrig varit de stora gesternas man. Hans mörka röst parad med de ofta melankoliska melodierna och texter som tar sig an tillvarons allvar ger honom en särpräglad ställning. Han har dessutom närvaro, seriositet och en ådra för att göra bra låtar.
Och så gitarren då. Jag minns redan från debuten 1978 med Dire Straits hur hans gitarrspel slog knockout på mig i debuthiten ”Sultans of swing”. Hans distinkta ljud och spelstil har sedan dess varit hans främsta signum förutom sången. Där fanns ju också faktiskt en hel del humor i texten, liksom senare i ”Money for nothing”. De dryga 36 år som gått sedan dess har visat ett antal starka låtar även om han inte direkt utvecklats genom åren, förutom en viss flirt med brittisk folkmusik. Inte så konstigt med en artist som har en ungersk pappa, en engelsk mamma och är född i Skottland. Han står stadigt med fötterna i den angloamerikanska rotmyllan och vet hur man får traditionen att leva vidare.
I en slags betraktelse skriver uppmärksammade kanadensiske författaren Richard Ford med beundran att Mark Knopfler också främst är en berättare, en som bara använder färre ord. En sång måste vara mer omedelbar och fungera direkt till skillnad mot romanen. Så Ford avstod när han fick frågan om att skriva sångtexter.
Om det inte är direkt nyskapande så står Mark Knopfler för kvalitet och stabilitet. Man vet att man får skickligt skriven och framförd musik. Nya ”Tracker” är inget undantag. Här finns ett antal låtar som förtjänar att spelas ofta. I ”Beryl” känner man direkt igen Dire Straits anno 1978. Knopfler är kanske inte direkt känd för sina kärlekslåtar, men han kan, lyssna på ”Long cool girl”.
Som vanligt har han ett superbt band med sig. Främst sticker sångerskan Ruth Moody ut i några duetter, bland annat albumets bästa låt ”Whenever I go”. Lyssna gärna i något av hennes båda soloalbum också. Man törs väl inte hoppas på att hon följer med till Uppsala. Mångårige kompanjonen Guy Fletcher var med redan i Dire Straits och står för bland annat den typiskt pipiga Farfisaorgeln. De folkmusikaliska accenterna får John McCusker och Mike McGoldrick bjuda på med fioler, cittra, luta och flöjter.
Allt sammantaget så är ”Tracker” ett ganska typiskt Knopfleralbum, inga större överraskningar, men ett som visar att han är i god form. Här finns mycket att glädjas åt för fansen. Och det lovar gott inför Uppsalakonserten.
Bästa låt: ”Whenever I go”