Han närmar sig 70 men visar ingen brist på mod och fantasi. Med sitt nya album "Blackstar" tar David Bowie nya tag och vandrar nya stigar. Eller nya för resten, han har ju alltid gått sin egen väg och han känns igen genomgående. Man kan ändå inte kalla honom för musikalisk kameleont, för den ödlan ändrar ju färg efter omgivningen. Bowie snarar ändrar färg på omgivningen.
Förhandsrykten och recensioner har talat om ett jazzalbum, men det är att ta i. Sant är att han samarbetar med musiker som kanske skulle kalla sig själva jazzmusiker, men är så mycket mer. Fast lyssna på den eminenta saxofonisten Donny McCaslin som betyder mycket för helheten här.
Bowie inleder med den skrämmande, långa och samtidigt lysande titellåten. Titta bara på det perfekta videoclipet som Johan Renck (Stakka Bo) gjort till den. Albumet fortsätter med ett knippe snygga och dramatiska låtar. "Black star" är faktiskt riktigt bra om någon förväntat sig något annat av denne musikaliske gigant.
Det är ju extra roligt när en artist som bara skulle kunna luta sig tillbaka och vila på tidigare succéer fortsätter att utmana. Få artister har varit så konsekvent inkonsekvent under sin karriär som Bowie, från debuten i början av 70-talet tills nu genom ett antal smått tidlösa album, stadd i ständig förnyelse. Album som "Ziggy Stardust", "Low", "Heroes" och "Scary Monsters" tillhör alla det yppersta i rockhistorien.
Samarbetet med gamle producenten Tony Visconti har gett honom tryggheten att våga lämna ut sin musik så mycket till McCaslin och hans band, förstärkta av Maria Schneider. Bowies starka låtar filtrerade genom deras hybrid av hiphop och jazz har gett nytt liv åt musiken. Det handlar förstås också om skickliga musiker. Roligt också att han väljer att spela med helt okända musiker. Man kan ju tänka sig att han skulle kunna få vilka som helst att ställa upp.
Bowie har också skrivit en musikal tillsammans med den irländska dramatikern Enda Walsh som spelas off-Broadway. Från den har han hämtat titellåten "Lazarus". Bara den ger mersmak på verket. Och här finns många fler låtar som håller att höra om och om igen.
Visst, hans röst har sänkt sig och blivit skrovligare. Men det ger bara mer patina och tyngd åt framförandet av de sedvanligt både välskrivna och suggestiva texterna. Han har det där inbyggda dramat i rösten och i de här svartsynta sångerna kommer den helt till sin rätt.
Någon mer konsert med David Bowie är kanske inte att hoppas på, men det är fantastiskt att han fortfarande bjuder på så mycket spännande musik.