Som så många stora rockartister har Ebbot sin värsta fiende i sin egen historia. Det började redan i mitten på 1980-talet när han, Patrik Caganis och Björn Olsson fann varandra och härligt oljuv musik uppstod. Union Carbide Productions är enligt vissa ett av Sveriges mest remarkabla rockband genom tiderna. Enligt mig kan man stryka orden "ett av". Från första spelningen tills bandet upplöstes 1993: en kaotisk period som innehåller så mycket realiserade rockmyter och fantastisk musik att det saknar motstycke i svensk rockhistoria. Och Ebbots hydda, som i bandets början rymdes i en ironiskt sittande kostym för att bryta av mot den opolerade, brötiga musiken, växte med uppgiften och han började klä sig i kaftan – eller mammaklänning. Eller så klädde han av sig naken och kastade sig ut i publikhav världen över. Från Sonic Youth till Nirvana via Monster Magnets Dave Wyndorf, alla älskade Union Carbide.
Sedan tog The Soundtrack of Our Lives vid, där Ebbot fick sällskap av Björn Olsson och Ian Person från UCP. Kaftanen åkte inte av lika ofta, och soundet var en smula mer polerat. Men efter utmärkta debuten ”Welcome to the infant freebase” (1996) tappade i alla fall jag intresset gradvis.
Sedan TSOOL lade ner 2012 har Ebbot sakta men säkert återuppfunnit sig själv och funnit en välgörande frihet i att sitta på en solokvist. ”Jag är närmast chockerad över hur enkelt det är”, sade han i en intervju för två år sedan. Men även om han är lättad över att slippa bandlivets eviga kompromissande låter han ungefär som vanligt på "riktiga" solodebuten ("There's only one of us here" från 2012 var högst experimentell). Kompbandet The Indigo Children är musiker med hjärtat på samma ställe som Ebbot, och ägnar sig helt och fullt åt att lyfta hans röst och känsla tills den cirklar någonstans kring trädtopparna. Som i ”Calling from heaven” där det maffiga blåsförstärkta svänget plötsligt hittar en sitar och man svävar bort mot de fornstora Union Carbide-markerna.
Annars är ”For the ages to come” en ganska tillbakalutad historia. Ebbot & co betar sig stillsamt igenom ett album som kanske hade kunnat kallas jämntjockt, rentav lite sömnigt, om det inte varit för Ebbots röst och det unisona uttrycket med bandet. Från små vaggvisor som ”Beneath the winding waterway” och semi-flummiga ”In subliminal clouds” till tillbakablicken, om än återhållna, mot garagerockens heliga urkraft i ”Don’t blow your mind” – det här är ett album som inte spretar mer än det behöver, men aldrig fastnar i det snygga, men ofarliga lagom-läge som The Soundtrack of Our Lives ibland harvade i. Det känns mer … Ebbot, helt enkelt.
Och den sista låten ”To be continued” slår fast att här finns det så mycket mer att ösa ur.
Alla stora rockartister tåls att upptäckas igen. Ebbot Lundberg är en av de allra livskraftigaste, och det är en frodig fröjd att åter höra honom i så fin form som på hans allra första soloalbum. 50 år gammal (på fredag) blänker framtiden lika ljus som de gyllene åren på 80- och 90-talet.