Det är de små detaljerna som gör den stora skillnaden. Det är både sant och falskt när det gäller genreöverbryggande sensationen Deafheaven. Som i sanning verkar i en helt egen lustgård. Musiken tar så stora anspråk och med så avgrundsdjupa avstånd mellan de skilda uttrycken – från black metal-eufori till eftertänksam postrock via lyrisk indiepop och The Cure och Red House Painters-melankoli – att det är svårt att tala om just detaljer i allt det storslagna. Men inom de långa låtarna (ingen under åttastrecket) finns det så många små byggstenar som man så omsorgsfullt placerat ut att varenda större skiftning känns fullkomligt organisk. Till skillnad från en del likaledes genrekorsande kolleger så blir aldrig intrycket krystat eller effektsökande tvärt. Det är såhär den här musikaliska snårskogen växer.
Bandet bildades för fem år sedan i San Francisco ur askan från grindcoregruppen Rise of Caligula. Det är vokalisten George Clarke och gitarristen Kerry McCoy som utgör kärnan, även om trummisen Daniel Tracy spelar en allt viktigare roll. 2013 var det stora genombrottsåret. Albumet ”Sunbather” slog knut på var och varannan kritiker och fällde många stora elefanter när årsbästalistorna presenterades på såväl andra sidan Atlanten som på våra bredggrader.
Som så ofta när band har ett mer gränslöst förhållande till sin musik faller de emellertid inte alltid i god jord hos den mer traditionsbundna publiken. För det här är inte ”metal”. Å andra sidan är det snudd på olyssningsbart för gemene hen - det ser George Clarkes tämligen traditionella skriksång till. Men för alla som är villiga att ge det här ett försök, och det bör man som ansvarsfull musiklyssnare eller allmänt kulturnyfiken, är rådet som alltid att se röstinslagen som ren och skär atmosfär.
På några få ställen blir kontrasten för mycket även för mig, som i den tassande inledningen på ”Gifts for the earth”, där det skär sig ordentligt, och ibland bryts förtrollningen i de lugnare passagerna av att trummorna tillåts sväva ut för mycket och ”avslöjar” hårdrockarens nya kläder. Men i stort är ”New Bermuda” en galant uppvisning, faktiskt klassen bättre och mer homogent som verk än vad ”Sunbather” var.
Tredjespåret ”Baby blue” är en nyckel till att förstå storheten. Inledningsvis en ganska varsamt uppbyggd postrocklåt som smyckas lite efterhand och man sitter som på nålar och undrar var det hela ska ta vägen, när brakar det löst och hur? Eller avrundningen av i övrigt benhårda ”Luna” som är Coldplay goes-metal. Det låter som havet som slår mot klipporna och alla de små och stora invändningarna smulas till bitar.