Känns det som att mycket av pop- och rocksvängen stryker medhårs - mer hårdstyling från krassa trendkännare än personligt avtryck?
I så fall kan det vara läge att återknyta bekantskapen med irländska Sinead O´Connor, aktuell med sitt tionde album "I´m not bossy, I´m the boss". En kaxig titel och signifikativ för denna oförutsägbara artist som garanterat inte stryker någon medhårs - vare sig media, makthavare, sin publik eller påven.
Ett kvartssekel har gått sedan hon slog igenom med sin gripande version av Prince-låten "Nothing compares 2 U", tolkad med en lågmäld förtvivlan som underströks av den banbrytande videon med hennes ansikte som slutligen fylls av tårar.
Därefter dröjde det bara något år innan hon fick TV-publiken att fasa när hon rev sönder ett porträtt av påven i direktsändning i populära Saturday Night Live. Hon gjorde det i protest mot övergrepp på barn inom katolska kyrkan, men amerikanska media kallade det en "terrorhandling" och artistkollegan Madonna vände sig emot henne.
Publikens fientlighet satt kvar när Sinead O´Connor blev utbuad på Bob Dylans 30-årsjubileumskonsert.
Hon har fortsatt vara kontroversiell, med spektakulära uttalanden i religion, politik och könsrollsfrågor, och nu senast en offentlig vendetta med sångerskan Miley Cyrus gällande sexualiseringen av kvinnor i musikindustrin.
Även privat tycks det ha varit turbulent för O´Connor, med utbrändhet och ett antal äktenskap som ibland avslutats lika snabbt som de inletts.
Lite märkligt kan det då tyckas att passionen, den levande kärleken, är ett av de teman som avtecknas i hennes nya sånger. Detta på ett jämnstarkt album som fortsätter den artistiska nytändning som inleddes härom året med "How about I be me (and you be you)". Och med den vanligtvis asketiska O´Connor - "Crazy Baldhead" som hon kallat sig - i raffig utstyrsel med långt svart hår och latexdress på omslaget.
Musikaliskt är det kanske inte mycket nytt, men en sober och ganska minimalistisk produktion av ex-maken John Reynolds som knyter an till "Nothing compares 2 U". I synnerhet i "How about I be me", liksom den minimalistfunkiga "James Brown". Blues och folkton ingår i kompotten.
Till detta har O´Connor skapat sitt eget psykodrama, där hon brottas med frågor kring sanning och falskhet, ärlighet och moralisk korruption - i relationer och i samspel med omvärlden och musikindustrin. Hennes röst är lika känslomässigt intensiv som alltid, vilker ger sångerna en naken, på en gång skör och kraftfull kvalitet.
Att hon dessutom har förmåga att skriva en explosiv, pådrivande rockhymn som singelspåret "Take me to church" bidrar till att hon nu har vittring på sina största framgångar på länge, i en i övrigt ojämn karriär.
Bästa låt: "Take me to church "