Fyra spår kan vid första anblicken tyckas vara väl snålt för ett album. Vid en närmare inspektion framgår att de fyra låtarna på Uppsalabandet Mad Artworks debutskiva ”I still breathe” breder ut sig över en speltid på drygt 42 minuter(!). En högst normal speltid för ett album. Det är dock ett fatalt misstag att anta att något ska vara normalt och standardiserat med den här plattan. Musiken böljar som ett bångstyrigt hav med tempoväxlingarna som toppar och dalar för vågorna. Yngwie Malmsteen-furiösa gitarrsolon bryts av med medeltida flöjtmelodier.

Någonstans här förstår man också att det för Mad Artwork bara existerar en enda regel: ”inga regler”. I en modern poplåt går det att förutse nästa steg från början till slut då i princip alla hits är uppbyggda på samma sätt. På albumet ”I still breathe” är det fullständigt omöjligt att gissa sig till vad som ska hända härnäst vilket håller lyssnaren på helspänn och denne har bara två alternativ, att hålla i sig för glatta livet och motvilligt bli översköljd av de urstarka låtarna eller att helt släppa taget och svepas med på en njutningsfull resa.

Oavsett vilket man väljer tvingas man som lyssnare förr eller senare att kapitulera inför det faktum att man själv inte har något som helst inflytande över kursen. Lyssnaren är blott en passagerare och är helt hjälplös inför de till synes galna kaptenernas nycker.

Therése Enströms röst guidar oss på den soniska oceanen med nyanser som växlar mellan alltifrån ilsket rytande till förföriskt viskande. Enström besitter ett uttryck som spänner mellan smäktande folkmusik och vildsint rockande med hastiga nedslag i rökig blues.

Daniel Dluzewskis flinka basspelande och Andreas Berglunds trummor bildar en stabil botten ovanpå vilken Andreas Hellkvists Hammondorgel för en ständig kamp om utrymmet mot Gabbi Dluzewskis gitarr. I slutänden avgår dock den senare med segern.

Musiken kan av vissa förmodligen upplevas som snårig och snärjig men det finns så många beröringspunkter med den klassiska 70-talsrocken att det borde locka även de som inte är särskilt bevandrade i den progressiva rocken. Det skulle absolut gå att kategorisera Mad Artwork som ett lokalt alternativ till Opeth, men känslan är att bandet inte nöjer sig med lokala framgångar när de nu äntligen efter nio år som band får presentera sitt förstlingsverk för världen. Om de fortsätter på den inslagna vägen bör utsikterna vara goda för att beröra lyssnare på alla kontinenter.

Bästa låt: ”Locked in a lie”