Perioden 1965-1966 anses av många som höjdpunkten i Bob Dylans långa karriär. Det var då Dylan övergick till att spela elektriskt och levererade klassiker på rad på albumen ”Bringing it all back home”, ”Highway 61 revisited” och ”Blonde on blonde”. Skivbolagets mångåriga utgrävningar i Dylanarkiven, kallade ”The bootleg series”, har nu nått dit. Det är en tacksam serie. Dels finns det väldiga mängder outgivet material, dels har Dylan genom åren haft en notorisk förmåga att välja bort de mest fantastiska låtar.
Den här gången är det glest med nya fynd. Den största bortsållade guldklimpen är ”Farewell, Angelina”, inspelad av andra och länge bara ett rykte som inspelning med Dylan själv. Den vaskades dock fram redan till en tidigare utgåva i "Bootleg series”. I stället får vi varianter, utkast och fragment. Dylan prövar sig fram, växlar tempo, byter sångstil och avbryter när det går snett.
Till det roligaste hör högtempoversionen av ”Visions of Johanna”. Det är en helt annan låt, och den har ett svåremotståndligt driv. Ändå får man säga att det var rätt version som ursprungligen hamnade på skiva. Och för en gångs skull gäller det konsekvent. Ofta saknas intensiteten i Dylans sång på de bortvalda versionerna. Andra gånger är arrangemangen ofärdiga eller instrumentalinsatserna färglösa.
Utgåvan med två cd kallas "Best of”, men det räcker gott med den. Man får nog vara ordentligt specialintresserad för att orka igenom exempelvis de 16 varianter, om än oftast ofullständiga, av ”Like a rolling stone” som finns i boxen med sex cd.
Det är naturligtvis fascinerande att få följa med in i experimentverkstaden när Dylan skriver rockhistoria, men det största värdet med den här utgåvan är kanske bakvänt nog att den än mer tydliggör vilka enastående album originalutgåvorna är. När man hör ”Desolation row” utan sologitarren som låten igenom klättrar runt rösten blir det uppenbart vad som kan lyfta en ypperlig komposition till ett rent mästerverk.
Det är även fascinerande att historien, 50 år senare, fortfarande skrivs. När Dylan i början av oktober gick upp på scenen i Stockholm Waterfront hade han tidigare under året gett 50 konserter i sin ständigt pågående turné. Med från 1960-talets skivor fanns den gången bara två låtar. Och 24-åringens energi och kaxighet var naturligt nog borta. Men den åldrade Dylans allt mer härjade röst var väl så uttrycksfull som någon gång tidigare.
Bästa låt: ”Visions of Johanna”