• söndag 31 augusti 2014
Spelarbetyg Sirius-Landskrona 1-1 Fotbollsbloggen Fotbollsbloggen
Vädersponsor:

Mysterier kring Silverbibeln

Kunde biskop Wulfila verkligen på egen hand översätta Bibeln till gotiska på 300-talet? Vart tog boken vägen när den var försvunnen i nästan tusen år? Och vem beordrade stölden av Silverbibeln på Carolina på 90-talet?

Frågetecknen trängs kring Sveriges dyrbaraste bokskatt, den omskrivna Silverbibeln, Codex argenteus, eg silverboken, som finns på Unescos lista över Världsminnen sedan 2011 och som ständigt finns att beskåda i en utställning invid universitetsbibliotekets entréhall.

Det var där som två (eller tre) män stormade in mitt bland studenter och besökare i april 1995, slog sönder monterglaset, spred tårgas i hallen och sprang iväg med Silverbibelns pärmar och det enda blad ur handskriften som också var utställt. Själva ”Bibeln” innanför pärmarna var och är fortfarande en atrapp.

Brottslingarna åkte fast ganska snart, det stulna återbördades redan under våren. Men vem som var tjuvarnas uppdragsgivare – och kanske uppdragsgivarens uppdragsgivare – har åtminstone allmänheten inte fått veta något om.

Och var Silverbibeln höll till i tusen år från slutet av 500-talet tills den återfanns i ett benediktinkloster i Werden i Ruhrområdet på 1500-talet är också oklart.
– Mystiken kring Silverbibeln fascinerar mig, säger förste bibliotekarie Lars Munkhammar, som skrivit böcker om såväl Silverbibeln som biskop Wulfila.

Det är väl känt att praktbibeln, som egentligen är en evangeliebok eftersom den enbart består av de fyra evangelierna, kom som krigsbyte till Sverige från Prag 1648, fick sin plats i drottning Kristinas bibliotek, skänktes bort när hon abdikerade, hamnade i Holland, köptes tillbaka till Sverige av Magnus Gabriel de la Gardie, som försåg den med silverpärmar och skänkte den till Uppsala universitet 1669. Under Olof Rudbeck d.ä:s tid förfalskade man i Silverbibeln för att få det att verka som om Jesus besökt templet i Uppsala.

187 av ursprungligen (troligen) 336 blad finns i Carolinas samlingar, men bara två dubbelblad ligger utställda till allmänhetens beskådan.

Lars Munkhammar berättar att det var folkledaren biskop Wulfila som på 300-talet lät översätta Bibeln till gotiska, ett språk som man fått kunskap om framför allt genom just Silverbibeln. Och det på grund av att Wulfila skapade ett helt nytt alfabet för det gotiska skriftspråket, med hjälp av goternas runskrift och de latinska och grekiska alfabetena.

Fast den silvriga handskriften av Bibeln kom till först på 500-talet som en praktbok, skriven huvudsakligen med silver”bläck”.
– Det är därför den kallas Silverbibeln och därför den fick silverpärmar. Det är alltså inte pärmarna som har gett den namnet, förtydligar Lars Munkhammar.

Om Wulfila (betyder Lilla vargen!) verkligen översatte Bibeln själv eller om han hade en kader översättare till sin hjälp är inte dokumenterat. Men det är svårt att tro att en ensam person, som dessutom är både kyrklig (biskop) och världslig ledare, kan utföra ett sådant omfattande arbete.

Inte minst med tanke på att den senaste svenska bibelöversättningen/nytolkningen av Bibeln engagerade flera tiotal översättare, teologer mm.

 

Kultur & Nöje