Tillsammans med UNT:s fotograf Staffan Claesson och reporter Lotta Lille liverapporterar jag från Kulturnatten på unt.se. Innan kulturkvällen är över känns det som om vi blivit någon sorts levande installation över vår tid. Vi upplever, dokumenterar i våra telefoner, delar på internet och springer vidare.

Ett av de verk som sticker ut lite extra på årets Kulturnatt är just ett gatlopp. Ett 20-tal kvinnliga dansare rusar från slottsgården genom Uppsala och tillbaka igen. De dansar fram likt galopperande hästar och stannar först när de ser någon skulptur eller offentlig konst som de kan “kommunicera” med. Östervålabon Marianne Mård följer dansuppvisningen genom hela stan. Hon fascineras över City Horses ordlösa framfart. De dansar utan musik och ljud, samtidigt går det inte att undgå dem. Hår som kastas fram likt långa manar tar plats. City Horses fyller de offentliga rummet.

Jag ser City Horses utanför Uppsala konsert och kongress. Känner in de hästlika dansarna, deras stillsamma otålighet. Skriver, rapporterar och så springer City Horses vidare. Borta.

Det småregnar varmt, av och till, hela kvällen. Det är skönt. Som att rusa i ett stilla kulturregn. Det är högt och lågt. Ljust och mörkt. Börjar kvällen med skönsång av Tonprakt och Odd Singers på Skrotcentralen. Fortsätter med att betrakta scouternas hinderbana av en gammal husvagn och stora metallskrot där barn balanserande skyndar fram. Det är något med den ruffiga miljön på Skrotcentralen som tilltalar mig. Inte minst på Kulturnatten.

Före lördagskvällen är slut har jag sett allt från en ukulelekonsert på Stadsbiblioteket till en rätt öde invigning i Parksnäckan av samiska konstverket Máttaráhkkas döttrar (det var en app!). Jag har vandrat genom vimlet på Stora torget och passerat en porträttfotografering av hundar på Martin Luther Kings-plan. Jag hör skönsång på fler ställen. I Linnéträdgården känns det som sommaren kommit när Cikada stämmer upp.

Men bäst är Kulturnatten när den är skitig och oförutsägbar. Elektronisk ambient musik är inget jag brukar spela hemma. Men när ljusshowen på 70-talsbyggnaden Ekomomikum fladdrar fram till Lion of Chains toner skapas något oväntat. En mörk oformlig nerv som passar en regntung Kulturnatt i Uppsala.

Och när djembetrummor får folk att spontandansa på Gamla torget då är Kulturnatten precis så som jag vill att den ska vara. Kairabas rytmer tvingar mig att stanna, att svänga lite höfter och bara njuta en blöt, regnig natt på våra gator och torg. Kanske är det inte värt att springa i genom alla 600 punkterna. Det gäller bara att springa på de allra bästa.