Många har upprörts över Maciej Zarembas artiklar i Dagens Nyheter om den svenska sjukvårdens förfall. Med all rätt. Den utvecklingen är dock del i ett större samhällsmönster som tar sig allt tydligare uttryck, inte minst inom högskolan. I den nyligen utgivna forskningsantologin Transformations in Research, Higher Education and the Academic Market: The Breakdown of Scientific Thought skissar en grupp akademiker från olika discipliner upp en tydlig och skrämmande bild.
Nyckelorden är precis som i fallet sjukvården: effektivisering, konkurrens, tillväxt. Sedan början av åttiotalet har allt mer makt lämnats över från forskare och lärare till politiker och byråkrater. Dessa har successivt ställt allt högre krav på att högskolans verksamhet ska ge ”avkastning”. Anslagen till fakulteterna bestäms i allt högre grad efter den ekonomiska nytta som den producerade forskningen kan anses skänka. Forskning blir alltmer synonymt med innovation, det vill säga patent, produkter och tekniker som kan göra svenska företag ledande. Föga förvånande har flera av högskolornas institutioner haft svårt att frodas i detta klimat.
Enligt Sharon Rider som är huvudredaktör för volymen och professor i filosofi vid Uppsala universitet innebär den här utvecklingen en omvälvning av historiska mått.
– Det är en förändring i synen på själva syftet med utbildning. Idag prioriterar man kortsiktiga ekonomiska resultat framför mer långsiktiga vetenskapliga och samhälleliga vinster. Allt formuleras i snäva termer av anställningsbarhet och innovation. Att studera för att lära sig tänka vetenskapligt och resonera grundligt för att dessa har ett egenvärde både för individen och för det samhälle som de ska bidra till gills inte längre. Forskning som inte utmynnar i en ny app är inte intressant, säger hon.
Detta system som hämtats från näringslivet kallas New public management. I korthet innebär det att man med kvantitativa metoder söker utvärdera kvaliteten på all offentlig verksamhet för att hålla kostnaderna nere och maximera produktiviteten. Problemet är att mätenheterna med nödvändighet blir missvisande när det gäller komplexa företeelser såsom forskning och utbildning. Kvaliteten på forskningen vid en institution bestäms numera bland annat av antalet citeringar i internationellt ledande publikationer. De institutioner vars forskare inte uppnår de önskade resultaten straffas sedan med minskade anslag.
I förlängningen uppmanas de enskilda lärosätena att ”profilera” sig, det vill säga lägga mest resurser på den eller de institutioner som klarar sig bäst eller som ledningen av olika skäl vill satsa på. Det här är särskilt påtagligt vid de regionala högskolorna. I somras lade Högskolan i Gävle ner sina utbildningar i historia, statsvetenskap och litteraturvetenskap, trots att dessa ämnen fick beröm av Högskoleverkets nationella ämnesutvärderingar. Göteborgs universitet hotar fortfarande att lägga ner hela sex språkutbildningar. Motiveringen är att dessa inte bär sig ekonomiskt.
Enligt Sharon Rider är denna utveckling på sikt en fara för samhället.
– Det är inte bra för vetenskapens utveckling om kärnämnen försvinner av politiska och ekonomiska motiveringar, och inte vetenskapliga skäl. Att detta sker innebär också en avprofessionalisering av universitetslärare och forskare, såsom har hänt med andra yrkesgrupper som lärare och läkare. Makten att utvärdera kvaliteten på arbetet ligger nu i händerna på ekonomer, konsulter, och tjänstemän snarare än yrkesutövarna, säger hon.
Har inte staten rätt att lägga sig i utbildningen med tanke på de enorma resurser som de investerar i massuniversiteten?
– Det är ett försåtligt argument som förekommer ofta. Om nu staten vill ta sitt ansvar skulle de inte tillåta att den högre utbildningens kvalitet avgörs av beslutsfattare utan förankring i yrket, enligt företagsekonomiska modeller som inte hör hemma där. Om statens intresse är en duglig och självständigt tänkande befolkning borde vi lämna frågan om kvalitet till de som kan det: forskare och lärare