Mycket vatten har flutit under Fyris broar; en nostalgisk miljö för Veronica Maggio. I Uppsala växte hon upp, gick i skolan och drömde om framtiden. Här blev hon för första gången förälskad - också i musik.
Hennes mamma och pappa träffades i en studentkorridor i Uppsala i slutet av 70-talet. Mamman var färdigutbildad sjuksköterska och hade sedan tidigare en son. Pappan var tandläkare från Venedig

Vid ett tillfälle arbetade mamman på ett fängelse och eftersom det var ont om dagisplatser fick Veronica följa med och hjälpa fångarna med deras arbete.
- Vi byggde Brioleksaker, tvättade bilar, åkte traktorer och sjöng sånger, skrattar hon. Och min bästa vän var en fånge som kallades Blixten.
När Veronica sedan fyllde tio år flyttade hon och mamman ned till i Italien.
- Jag har alltid pratat flytande italienska, men mamma ville ändå att jag skulle gå i italiensk skola.
I Toscana gick hon med i byns sång- och danstrupp som ofta hade konserter på piazzan. Det var med andra ord där hon sjöng inför publik för första gången. Ett år senare flyttade hon och mamman tillbaka till Sverige, till Uppsala och Rackarberget, där Veronica växte upp.

Ingen i familjen är särskilt musikalisk, men hos Veronica hade intresset vaknat till liv på allvar. Från årskurs fyra till nio gick hon i musikklass på Domarringen och Tunaberg i Uppsala. Och även fritiden genomsyrades av musik.
- Det var konserter och läger och körrep. Och jag var med i ett rockband.
Såhär i efterhand tror hon att hon blev väldigt präglad av att gå i musikklass.
- Föräldrarna till de barnen är ofta högutbildade och har höga krav. Eftersom jag inte hade den pressen på mig fick jag satsa på musiken som jag ville, så i jämförelse låg jag nog under medel och var absolut ingen mönsterelev. Däremot blev jag en ögontjänare. Jag ville passa in i duktighetsmallen, så i stället gjorde jag lite dumheter vid sidan av, som vilken tonåring som helst.

Själv lyssnade Veronica på allt från amerikanska Aretha Franklin till italienska Rita Pavone.
- Jag minns att jag skämdes i mellanstadiet för att jag lyssnade extremt mycket på Mariah Carey. Sen skiftade jag till Nirvana och sen till Nina Simone och Whitney Houston. Jamen, du vet? skrattar hon generat. Man hade liksom ingen koll. Det var olika perioder.
I dag tycker Veronica Maggio att det är bra att hon inte hade någon husgud. Eftersom hon är så bra på att imitera hade nog risken annars varit att hon hade blivit alldeles för lik någon annan.

"Jag var sjutton år, ville inte va' den som blev kvar", sjunger Veronica på sin nya singel 17 år. Den handlar om hemmafesterna, Fyrisån, valborgsfirandet och taklägenheten på Rackarberget - men framför allt om hur det var att växa upp som tonåring och börja drömma om världen där ute.
- Jag kommer ihåg att jag var så fruktansvärt trött på att bo här, berättar Veronica Maggio. Men så är det ju i de flesta svenska städer. Efter ett tag känner man sin stad lite för bra och får liksom andnöd.
Efter första året på gymnasiet drog hon till Österrike, och efter studenten till Norge och Göteborg. Ett misslyckat musikprojekt senare flyttade hon till Stockholm. Eftersom hon alltid har tyckt om att skriva var hennes b-plan nu att plugga till journalist.
- Jag tyckte att journalistiken kändes som ett realistiskt yrke, men hann tyvärr aldrig så långt. Jag började på Media och Kommunikation på JMK och tog kanske 20 eller 40 poäng eller nåt.

Drömmen om en musikkarriär fanns dock kvar, men det fick inte ske till vilket pris som helst.
- Nån ville att jag skulle sjunga på engelska och en annan att jag skulle byta namn till Verona. Sedan skickade jag en demo till en kille som kände en kille som kände en tjej, och på det viset hamnade jag slutligen på ett bord på Universal.
Våren 2006 släpptes debutalbumet Vatten och bröd med debutsingeln Dumpa mig som toppade hitlistorna. Texten och musiken var skriven av Stefan Gräslund och året därpå vann Veronica en grammis som Årets nykomling.

Den här gången har Veronica Maggio skrivit texter och melodier själv, tillsammans med före detta pojkvännen Oskar "Kihlen" Lindros från hiphopgruppen Snook. På den första skivan rörde det sig om vispop med hiphopinfluenser, den här gången om soul i lite poppigare tappning.
- Visserligen är det svårt att jämföra skivorna eftersom jag har gjort de med två olika producenter, förklarar Veronica Maggio. Men anledningen till att soundet är så annorlunda nu är främst att jag ville gå i en ny riktning. På den första skivan ville jag att allt skulle vara sobert och tillbakalutat. Då tyckte jag att man hade hört så mycket schlagerdramatisk musik.
- Sen blev jag så jäkla trött på att stå och småsjunga, så på andra skivan ville jag göra en motsats. Dels ville jag att skivan skulle ha ett anti-kärlekstema och inte bestå av tio kärlekslåtar, dels ville jag att den skulle vara storslagen och episk och ta mer plats.
Och det har den gjort. Nu är hon nominerad till fyra Grammis, och till Årets artist och Årets hiphop/soul i P3 Live. Veronica menar dock att hon behöver lite mothugg, för att kunna göra något riktigt bra.
- Så nu kommer det ju att gå åt helvete, det förstår ju vem som helst. Haha. Nä. Det är grymt. Det känns som att gå på en skolavslutning och få betyg. Allvarligt talat tror jag att det handlar om att tillåta sig att gå in i sig själv. Att stänga av telefonen och glömma bort kompisars födelsedagar. Att bara vara en dålig människa liksom. Det är en plågsam process att få ur sig nåt, men när det väl händer är det oftast sådant som är bra. Sen kan jag bara lita på mitt eget omdöme, säger hon.

I Fyrisån står vattnet högt i dag liksom Veronica Maggios ambitioner. Hon tycker om att åka tillbaka till Uppsala med jämna mellanrum. Här har hon många och fina minnen. Här har hon sin familj. Och kärleken till musiken varar än.
Men hur ser livet ut om tio år?
- Åh, vilken panik! Jag har ju inte ens nån halvårsplan. Och även om jag hade det och bestämde mig för att göra en skiva som alla skulle älska, finns det ju inga garantier för att det skulle bli så. Så varje månad har jag en liten kris där jag funderar på vad sjutton jag ska göra med mitt liv. Förhoppningsvis har det fortsatt att gå bra och då kanske jag skaffar barn. Men det sjuka i den här branschen som hade kunnat få mig att ge upp om jag hade vetat om det tidigare, är att man på något sätt aldrig kommer i mål. På gott och ont, säger hon.