• söndag 26 oktober 2014
Uniks starka försäsong Bandybloggen Bandybloggen
Vädersponsor:

Nya album

UNT:s recensenter har lyssnat och recenserat ett antal album. Läs vad de tycker om Raubtier, Hedningarna och Accept.

Raubtier
[Kaja4]

Från Norrland till helvetes port
(Despotz Records)
METAL. Med sin tunga industrimetal med maffiga syntinslag och svenska texter om Norrländskt mörker, motsträviga människor och hyllningar till det krigiska har Raubtier mutat in ett helt eget område av den svenska musikscenen. På sitt tredje album har Haparandabandet liksom på föregångarna lyckats kombinera lättlyssnat med brutalt och humor med äkta ilska.
Landets media, skvalradio och maktelit får en stålhätteförsedd känga och Norrland gestaltas med dåliga vägar, stora skogar och naturens brutala gång där endast den starke överlever. Till dem hör Raubtier som tagit ännu ett storslaget steg mot världsherravälde.
Bästa spår: Låt napalmen regna
Andreas Jakobsson


Accept

[Kaja4]


Stalingrad
(Nuclear Blast)
KLASSISK METAL. Hårdrockshistoriens främste gurglare Udo Dirkschneider, är sedan några år tillbaka ersatt av den utmärkte frontmannen Mark Tornillo i Accept. Efter 2010 års lite oväntade succé Blood of the nations är gruppen nu tillbaka med ännu ett starkt album.. Allt det där som gjorde Accept till ett av 80-talets viktigaste metalband finns även här: de stålhårda stackatoriffen, de melodiska gitarrsolona, aggressiviteten och fotbollskörerna. Nu skriver vi förvisso 2012 och Stalingrad kommer aldrig att bli någon ny Metal heart eller Russian Roulette, det är bara att acceptera, men skivan är ett vitalt och tungt styrkebesked från ett gubbgäng som borde ha varit trötta och mätta för länge sedan.
Bästa låt: Flash to bang time
Björn Lövenlid


Hasse Fröberg & Musical Companion
[Kaja4]

Powerplay
(Reingold)
PROGROCK. Uppsalabekante Hasse Fröberg, mest känd som sångare i Flower Kings, spänner över ett brett spektrum på nya cd:n med det egna bandet Musical Companion. Liksom på förra skivan handlar det om varmt melodisk proggrock i grunden, med ekon av genrens klassiska era på 70-talet.
Här finns dynamiska växlingar alltifrån spröd akustisk folkrock och melodisk softpop med snygga sångstämmor till tunga pådrivande grooves. Och tydligare än tidigare tycker jag mig höra drag av mustig soul mitt i det proggiga. Ett exempel är Is it ever gonna happen, likt en sentida avläggare till Atomic Roster med Chris Farlowe. Här som i andra stunder påminns man om vilken fullfjädrad sångare Hasse Fröberg är.
Bästa spår: The chosen ones
Ulf Gustavsson


Anne Sofie von Otter & Bengt Forsberg
[Kaja3]

A summer’s day – Swedish romantic songs
(BIS/Naxos)
KLASSISKT. Naturligtvis har många av de högtravande texterna från våra främsta 1800-talspoeter svårt att kännas relevanta i dag. En del lever på sitt innerliga innehåll, andra blir snudd på – och över – pekoral. Albumet A summer’s day – Swedish romantic songs bjuder på alla varianterna när tonsättare som August Söderman, Franz Berwald och Adolf Fredrik Lindblad tonsatt nordiska, tyska och franska poeter från högromantiken.
Det krävs en sångerska som mezzo-sopranen Anne Sofie von Otter för att ro detta i land. Hon gör dessa sånger med stark och känslosam inlevelse men ändå med en distans som får dem att bli 2012. Bengt Forsberg ackompanjerar på pianot så förtjänstfullt som nästan bara han kan.
Bästa spår: Im wunderschönen Monat Mai
Björn G Stenberg


Jack White
[Kaja3]

Blunderbuss
(Third man/Playground).
ROCK. Jack White är mannen som slog igenom i duon The White Stripes, för att sedan gräva ned sig i en vinylback. När han då och då tittar upp för att göra egen musik kan det bli som nu, på hans egentliga solodebut: Blunderbuss är historieintresserad rock med vinkar till arkivdammig blues, 1960-talsjazz och rock från den tiden det fortfarande hette rock’n’roll. Samt förstås en dos modern garagerock och surrande gitarrer. Allt är sjunget med Jack Whites uttrycksfulla röst, som han tänjer ut och leker med på fascinerande sätt. Angelägenhetsgraden är inte skyhög, men det är stundtals otroligt underhållande.
Bästa låt: I’m shakin’
Johanna Åberg


ASJO
[Kaja3]

Point of view
(Pitch Blue/Plugged)
JAZZ. ASJO utläses Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra, och leds av en av våra bästa trumpetare. Hon har samlat ytterligare ett sort gäng av landets jazzelit i det här storbandet. Vad sägs om namn som Amedeo Nicoletti, Karl Olandersson, Karin Hammar, Karl-Martin Almqvist med flera?
Ann-Sofi Söderqvist spelar ingen trumpet själv med leder orkestern och har skrivit all musik på albumet. Det visar tydligt upp en driven och fantasifull kompositör som lånar från många olika hål och gör något eget av det. Dynamiken är stor från fullt spjäll på alla till intima passager med få spelare. Det ska bli spännande att följa Ann-Sofi Söderqvist vidare.
Bästa spår: The bear walks in C
Björn G Stenberg

Municipal Waste
[Kaja3]

The fatal feast
(Nuclear Blast/Warner)
METAL. Har man byggt en hel karriär på ölindränkt crossover-thrash, och som i stort sett saknar konkurrens, är det väl helt okej om man ger ut en bakis-platta. Men även om det stundtals inte riktigt är samma klipp i steget hos Richmond-pojkarna på The fatal feast finns det några nya stänkare som kan ta plats i setlistan framöver. Största nackdelen är nog att plattan är lång, 39 minuter är rena konceptalbumsgäspningen för dessa gossar. Rensa en fem-sex spår ur listan så får du ånyo ett alldeles utmärkt huvudvärksframkallande partaj-album.
Bästa spår: Covered in stick/The barfer.
Jonas Kihlander


Hedningarna

[Kaja3]


& c
(Border)
FOLK. Mycket vatten har runnit sedan Hedningarna formerades för ett kvartssekel sedan och satte fart på festival-Sverige med sin otyglade mix av uråldrig folkton och digital sampling. Medlemmar har kommit och gått, kvar finns ur-Hedningarna Anders Norudde och Hållbus Totte Mattsson med nykomne multimusikern Samuel Andersson.
Denna trio bjuder på en ovanligt spretig mix på en ny cd med den besynnerliga titeln & c. Dragen av småbrutal suggestiv rit finns kvar och glimmar till i ett spår som Morafjälls, i andra stunder låter det mer som hemsnickrad vänsterprogg. I synnerhet när man envisas med att tolka sina gamla husgudar Philemon Arthur & The Dung.
Bästa spår: Morafjälls
Ulf Gustavsson

 

Kultur & Nöje