Agneta Forslund har ofta intresserat sig för alldagliga icke-platser som genom sin brist på tydlig artikulering har en potential att vara sin egen motsats, det vill säga en representation för alla liknande platser. En parkbänk, ett broräcke eller ett par träd flankerade av en gunga eller något annat som alltid finns i en lekplats berättar inte om de specifika platserna, utan om de känslor som vi bär förknippade med liknande miljöer. Ibland har hennes bilder, utan någon tydlig orsak, burit något otryggt och hotande. Och ibland har det bekanta varit en bild av trygg igenkänning.

De senaste åren har Agneta Forslund mest synts tillsammans med sina kolleger i den Uppsalabaserade konstnärsgruppen Haka och separatutställningen Marken som jag ser från ett annat håll är bland annat därför en chans att förtydliga det egna konstnärskapet utanför gruppen.
Om man har sett hennes tidigare arbeten känner man igen sig. Det handlar fortfarande om öde landskap och om finstilt berättande. I nio målningar får betraktaren följa med till ett folktomt, nästan rinnande, skärgårdslandskap som hela tiden befinner sig på gränsen till det hisnande. Bildytornas beskärning hindrar dock blicken från att söka det stora sublima, och det är av godo eftersom det blockerar en tendens till storslagen, läs meningslös, romantik. I ganska jordiga men ändå skira färger ställer sig Agneta Forslund också ganska nära det föreställande måleri som det senaste decenniet har dominerat den svenska konsten.

En skillnad mot tidigare är att vi inte längre känner den mänskliga närvaron så tydligt. Om Agneta Forslund i sina äldre bilder ofta varit sysselsatt med miljöer som vi passerar, och som rymmer en given plats för det mänskliga, har hon nu riktat blicken mot platser som vi kommer till, och som är alldeles oavsett människan. I utställningens största verk, Makalös, möter vi en strand där några klippor och tung fuktig sand utgör förgrund framför ett mellanskikt av vattenlinje och hav och en bakgrund av disig horisont där ett anonymt berg kan anas. I sanden närmast vattnet ligger en upp- och nedvänd fåtölj, antingen som resterna av en besökare med anspråksfulla sittvanor eller som drivved från en annan värld. Det lutar åt det senare. Agneta Forslunds landskap är de som manas fram inifrån, som består av många bilder och panoreringar, och som egentligen aldrig behöver komma i kontakt med det yttre, där det mänskliga framhärdar som grupp.

Agneta Forslund har valt en svår genre. Med den här typen av måleri är det svårt att hitta en självständig egenart och det är nära till hands att jämföra med en rad kolleger. Exempelvis är stora målare som LG Lundberg och Karin Mamma Andersson närvarande som referenspunkter. Men att något är svårt innebär naturligtvis inte att man ska låta bli, och med Marken som jag ser från ett annat håll har Agneta Forslund tveklöst tagit ett steg i rätt riktning.