Det är på sidan 119 i Staffan Lindbergs komiska (och delvis överdrivna) berättelse om hur han under ett år försöker reducera sitt personliga koldioxidutsläpp, som jag ser ljuset.
Efter en lång inre monolog om komplexiteten i att definiera vad som är klimatsmart mat vid kyldisken på Willys i Uppsala återvänder han håglös hem till familjen.
”Hemma.  Barnen stirrar på mig med outgrundliga blickar.  Hålögda med insjunkna kinder och lågt blodsocker likt barnen från Frostmofjället ger de mig två högst relevanta frågor:
– Pappa, varför är matkassen tom?
– Pappa, varför steker du rovor i försvarets hudsalva?”

Sanningen är att koldioxidbantning, att försöka gå ner på en hållbar nivå av utsläpp av växthusgaser, är så invecklat och omständligt att det inte är genomförbart på en större skala. Enskilda klimattalibaner, som Staffan Lindberg, kan lyckas. Men samhället i stort kommer aldrig att klara av att på individbasis sänka utsläppen till den nivå som fordras om man vill undvika den kompletta klimatkatastrof som så många forskare förutspår.

Det finns två skäl till detta. För det första är uppoffringarna så stora att 99 procent av befolkningen helt enkelt saknar viljestyrkan att klara av det. För det andra är det så svårt att förstå hur man räknar ut sin påverkan på klimatet att även om man har ambitionen att bidra till ett bättre klimat, kommer man ofelbart att misslyckas.

Staffan Lindberg inleder sin bantning till ett utsläpp om 2,5 ton koldioxid per år med att ta hjälp av en koldioxidexpert i Stockholm. Följande får han veta:
”Flyg går bort. Bensinbil går bort. Etanolbil är tveksamt. Byt elleverantör. Byt glödlampor. Standbyfunktionerna bort. Sluta bada. Kött går bort. Bli vegetarian, helst vegan, snittblommor går bort och skaldjur kan du glömma.”

Hur många svenskar skulle acceptera allt detta? När man väl köpt alla dessa förändringar i ens liv för att rädda klimatet, men ändå vill åka på semester till södra Europa ett par veckor i juli, vilket färdmedel ska man använda? Tåg, svarar nog de flesta, det är världens mest klimatvänliga färdmedel, ja, efter gång och cykling förstås. Så även Staffan Lindberg, som tågluffar ned till Italien med familjen sommaren 2008, bara för att vid hemkomsten få veta att det hade varit avsevärt mer klimatsmart att åka buss, eftersom elmixen som driver tågen i Europa är kolbaserad, och några av tågen till och med går på diesel.
Att köpa en etanolbil är förstås inte alls klimatsmart, särskilt inte om du inte hade någon bil innan. Det är mycket bättre för klimatet att inte äga någon bil alls. Miljöbilar är, nämligen naturligtvis, dåliga för miljön.

Men ett häpnadsväckande faktum är att det också är bättre för klimatet att fortsätta köra runt i sin tio år gamla bensinbil, än att skrota den och köpa en ny etanolbil. Koldioxidåtgången för att tillverka en bil är så hög att klimatpåverkan av att köra en etanolbil märks först efter elva års körning, för genomsnittssvensken. Om nu klimateffekten verkligen är så positiv alls av att köra på etanol.
Att läsa Staffan Lindbergs koldioxidbantningsbok är att utsätta sig för en serie av ahaupplevelser som både skrämmer och glädjer. Med stor humor och självironi berättar han om sina egna misslyckanden, om de fasor han utsätter sin omgivning för i jakten på koldioxidekvivalenter, och om hur svårt det är att i dagens samhälle försöka minska sitt utsläpp till en ansvarsfull nivå.
Staffan Lindberg har gjort världen en tjänst med sin bok och den förtjänar att läsas av såväl entusiaster som skeptiker.

Oavsett vilken inställning man har i klimatfrågan (för det finns ju som bekant divergerande åsikter i ämnet) finns det skäl att ta till sig innehållet.
Den slutsats jag drar, som jag är säker på att Staffan Lindberg inte delar, är att blotta problemen med att minska sina egna koldioxidutsläpp är så stora och effekten av de futila försök man gör så små, att man egentligen kan strunta helt i att försöka. Klimatfrågan kan inte läggas på individnivå om man vill ha resultat. Ansvaret för att rädda världen undan en hotande klimatkatastrof vilar på staternas axlar. Bara genom utveckling av ny teknologi, satsning på nya bränslen och med politisk handlingskraft kan något åstadkommas. Vill man åstadkomma en minskning av koldioxidutsläppen i världen ska man boka in ett besök hos en riksdagsledamot, inte hos en etanolbilsförsäljare.