• lördag 20 december 2014
Ny låt med Keya – proddad av Viktor Ax Jons hiphopblogg Jons hiphopblogg
Vädersponsor:

Omaka kärlek utan klyschor

Så här tycker UNT.se:

Kärlek i Normandie är ingen konventionell kärlekshistoria och regissören Alix Delaporte låter bilderna berätta. Emma Dahlin blir alldeles varm i själen.

Det blåser kalla vindar över Normandies kalkklippor som tillsammans med havet och himlen tycks enas om en grå motsträvig nyans. Claire Mathons vackra foto av fiskebyn Port-en-Bessin, som drabbats hårt av den ekonomiska krisen, är som vykort av hopplöshet.

Det här är ingen konventionell kärlekshistoria. Delaporte sysslar inte med vare sig skir romantik, charmanta karaktärer eller kärleksklichéer. Så låt inte den lättviktiga och missvisande svenska titeln förleda dig.
Den både hårda och sköra Angèle (Hesme) är full av uppdämda känslor som hon aldrig låter varken oss eller någon annan ta del av. Nyss utsläppt efter att ha suttit i fängelse har hon inte träffat sin son Yohan (Couleau) på flera år. En relation hon nu tafatt försöker att reparera.

Fiskaren Tony (Gadebois) svarar på en kontaktannons Angèle har lagt ut och de stämmer träff på ett kafé. Vid första anblicken verkar det inte handla om någon ?match made in heaven?. Men även om det inte uppstår ljuv musik hänger sig Angèle kvar vid den tysta trygga Tony, i hopp om att få ordning på sitt liv snarare än att uppleva ett passionerat äventyr.

Hur de här två komplicerade och omaka karaktärerna, som spelas av två starka skådespelare, utvecklar relationen är filmens främsta behållning. Dialogen är sparsam och det ges inga förklaringar eller kommentarer till vare sig Angèles eller Tonys handlande. I stället låter Delaporte bilderna berätta. Framtoningen är återhållsam - men intim. Detta subtila lite kärva naturalistiska debutdrama kräver en del tålamod. Men det är väl värt det. Man blir alldeles fantastiskt varm i själen.

 

Kultur & Nöje