Uppsala konstmuseum har ett särskilt rum för smala och experimentella utställningar – Studio 4. Näst på tur att inta detta lilla rum på fjärde våningen är en samling östtyska kulturaffischer.

– Vi smyger in den utan vernissage, säger intendent Åsa Thörnlund.

Hon och kollegan Ann-Christine Fogelberg, intendent för konstmuseets samlingar, har spritt ut ett urval affischer på ett ovalt konferensbord i biblioteket på museets kanslivåning. De drar ut några ur plasten så att de går att fotografera utan blänk.

Artikelbild

| DDR-konst. Intendenterna Åsa Thörnlund och Ann-Christine Fogelberg visar några av alla affischer som ska ingå i utställningen "Niemals wieder!". Östtysklands plakatkonstnärer höll hög klass.

– Gammal tejp från DDR-tiden, säger Ann-Christine Fogelberg när hon pillar loss en affisch.

Utställningens titel "Niemals wieder!" syftar på John Heartfields antikrigsaffisch från 1960, en fredsduva spetsad på en bajonettkniv.

Merparten är från 1980-talet och flaggar för olika kulturevenemang. Några få handlar om kärnkraften och fredsrörelsen.

Chefen för konstmuseet, Daniel Werkmäster, kliver in i rummet med två museitekniker som ska hänga DDR-utställningen. Han leder dem direkt till ett särskilt intressant verk som de råkat upptäcka i samlingen.

Artikelbild

Dramatiker. Många av affischerna gör reklam för Bertolt Brechts pjäser, men dessa två föreställer honom själv.

– Allra bäst: den numera berömde, tidigare okände Max Lingner. Ett exempel på den socialistiska realismen, säger han och lyfter upp affischen.

Den föreställer fyra vardagsklädda kvinnor med korgar. De ser ut att pusta ut efter ett arbetspass.

Artikelbild

Den sluga lilla räven. "Das schlaue Füchslein" är en komisk opera och Gisela May var en tysk sångare och skådespelare som tolkade tyska kabarésånger.

Max Lingner får det nog att ringa en klocka hos en och annan UNT-läsare. Javisst, han är konstnären som gjort förlagan till den av många så utskällda målningen av Erik Krikortz på en värmecentral vid Uppsalas paradgata, Drottninggatan.

Innan de tre männen svischar ut ur rummet igen säger Daniel Werkmäster att affischkonsten har en spännande estetik.

Artikelbild

| Välutbildad. De mest färgstarka affischerna är målade av plakatkonstnären Volker Pfüller.

– De är gjorda för att man ska attraheras av dem, säger han.

– Ja, många har starka signalfärger och kontraster, instämmer Ann-Christine Fogelberg.

Konstmuseets samling innehåller mer än 400 DDR-affischer. Ett hundratal av dem kommer att visas, så många som får plats. Uttrycken skiljer sig mycket. En kraftfull, expressiv målning i rött gör reklam för Goethes Faust. Några extra färgglada alster är signerade av Volker Pfüller, en väletablerad konstnär utbildad i grafisk plakatkonst. Alla konstnärerna var högutbildade, men få av dem signerade sina affischer.

Samlingen är en donation från DDR:s kulturcentrum i Stockholm. När Öst- och Västtyskland slogs ihop 1990 stängdes alla östtyska kulturcentra som fanns på olika platser i Europa. Deras officiella funktion var att visa upp den östtyska kulturen utanför DDR:s gränser.

– De har antytts att DDR höll koll på väst och bedrev underrättelseverksamhet genom sina kulturcentra, berättar Ann-Christine Fogelberg.

Vid den tiden råkade Uppsala konstmuseum ha en medarbetare med rötter och kontakter i DDR, Helmut Ruprecht. Han såg till att en del av materialet donerades till museet.

Ann-Christine Fogelberg berättar att de östtyska plakatkonstnärerna tog intryck av sina polska kolleger.

– Polen har alltid varit ett land med tydliga och starka grafiska uttryck. De höll hög kvalitet och var innovativa. Många påverkades av det, berättar hon.

Att DDR-affischerna visas just nu beror på en pågående grafikutställning ur museets egna samlingar. Den innehåller några grafiska blad ur donationen från DDR:s kulturcentrum. Skälet är alltså inte debatten kring värmeskåpet på Drottninggatan.

– Men det blir automatiskt en koppling. Det går inte att komma ifrån, säger Ann-Christine Fogelberg.