I bokhandeln fastnar mitt öga omedelbart på titlar som Generation ego (de narcissistiska 90-talisterna), Generation 500 (de första brukarna av hemdatorer på 80-talet), Generation M (dagens unga muslimer som förändrar världen).

Och till allmänt språkbruk räknas numera begrepp som 40-talisterna, The Babyboomers (födda ca 1945-64), Generation X som ibland kallas den ironiska generationen (ca 1965-80) och följs av The Millenials eller Generation Y (ca 1980-2000) och efter den Generation Z, som helt vuxit upp i digitalsamhället, och allra senast Generation Yawn, dagens skötsamma unga (ca 2000 - ).

För att inte tala om mellankrigsgenerationen, efterkrigsgenerationen, den tysta generationen, den förlorade generationen, 68-generationen, punkgenerationen, förortsgenerationen, generation Youtube och så vidare i oändlighet.

Artikelbild

| Uppsala. Sommaren 1968 hölls det stora Världskyrkomötet, vilket för många unga kristna blev porten ut mot ett internationellt engagemang som snart, i flera fall, tog sig vänsterradikala uttryck och några blev socialister eller maoister.

Det har blivit vanligt att skildra västvärldens hela utveckling som ett slags krig och fred mellan olika generationer. Medierna, reklammakarna och samhällsforskarna älskar den sortens dramaturgi.

Ibland har det varit fråga om klatschig debattretorik som i Linda Skugges nästan klassiska ord för drygt tio år sedan:

"jag väntar på att den äldre generationen med sina ofta unkna värderingar börjar dö ut, / dö bort, dö av. Sedan kan vi leva och ta för oss.”

Skugges spark riktades rimligen i första hand mot den 40-talistgeneration jag själv tillhör.

Andra gånger är det storpolitiskt allvar. Donald Trumps rådgivare Steve Bannon gjorde för ett par år sedan en rad filmdokumentärer, bland dem Generation Zero (kan ses på Youtube).

USA står idag inför ett avgörande vägval, menar Bannon. Här väntar undergången, något slags Ragnarök, som en följd av det förfall som inleddes när 1960-talets hippie- eller Woodstock-generation, Generation Zero, vann makt och inflytande.

Dess gärningar har burit frukt i en konspiration mot vanligt folk som bankerna på Wall Street, Washington-eliterna, medierna och Hollywood utgör. Då återstår för nationen bara militant strid för att vrida tiden rätt så att lag och ordning och tron på religionen, familjen och det hårda arbetets värde upprättas igen. Allt enligt Bannon.

Hur definieras en ”generation”? Mitt förslag: en viss krets människor som är tämligen jämlika i ålder, kultursyn eller utbildning, kanske också socialt. Gemensamma upplevelser, utblickar och känslor har knådats ihop till erfarenheter och minnen och de präglar deras sätt att vara och handla. En förutsättning för att upphöjas till ”generation” är dessutom att kretsen uppfattas som en sådan av omgivningen.

Somliga blir så framgångsrika att de till sist tar över en stor del av makten och härligheten i samhället. Praktexemplet är förstås Woodstock- eller 68-generationen, de studentupproriska och vänsterradikala från The Baby Boomers-kullarna, som från mitten av 1960-talet och under ett drygt årtionde vällde in också i svenska högskolor, på mediernas redaktioner, i förvaltning och politik.

Och in i Svenska kyrkan.

Att jag alls valt att skriva på det här temat beror på att det utkommit en tung bok om 68-generationen i Sverige som fått mig att häpna.

Det är Johan Sundeens avhandling 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989. Jag märker att jag hittills inte haft klart för mig hur starkt 68-rörelsens grepp om Svenska kyrkan faktiskt blev och förblivit ända till idag. Men nu vet jag.

Ändå visste jag en hel del om 68:orna redan tidigare. Ingen generation är så omskriven och akademiskt genomtröskad som just den. Jag var själv med om åtminstone upptakten till ”studentupproret” i Uppsala när jag deltog i de första Vietnamdemonstrationerna.

Jag tillhörde dem som i protest mot Studentkårens kontroversiella bal inne i Universitetsaulan i november 1966 stod utanför och skanderade ”oxfilé åt peruanerna!” när prinsessan Christina klev upp för trapporna i aftonklänning.

Balens överskott var tänkt att gå till behövande i Peru. Men min revoltlusta slocknade strax därefter.

Jag och en god vän skulle vakta en konstutställning i ett av rivningshusen i Dragarbrunn till förmån för befrielserörelsen i Vietnam. Arrangörerna från Stockholm visade oss en koffert vars innehåll vi kunde ha nytta av om lokalerna attackerades under natten. Där låg knogjärn, blydagg, batonger och andra redskap för gatustrid.

Gudskelov blev natten lugn. Men jag lade av som vänsteraktivist för all framtid. Året 1968 hade jag dessutom blivit arbetspendlare till Stockholm och studentlivet sjönk i bakgrunden.

På sommaren det året hölls annars det stora Världskyrkomötet i Uppsala, vilket för många unga utövande kristna blev porten ut mot ett internationellt engagemang som snart, i flera fall, tog sig svärmiskt vänsterradikala uttryck och några blev socialister eller maoister.

Johan Sundeen går minutiöst igenom tjugofem års debatter och diskussioner.

Biskopar som Jonas Jonasson, Martin Lind, K G Hammar och Lars Carlzon och teologiprofessorer som Per Frostin, Carl-Henrik Grenholm och Gustaf Wingren är några av de framträdande namnen med radikal 68-bakgrund, men bakom dem fanns många, många andra.

Kort sagt, det tycks helt befogat att resonera om Svenska kyrkan som en av 68-rörelsens verkliga reservoarer i det svenska samhället, kanske den största och mest bestående.

Till skillnad från det gängse i Norden eller Västeuropa i övrigt har alltså Svenska kyrkan som opinionsbildare i stort följt vad som kunde kallas en kristet kulturradikal linje (om nu kulturradikalism alls kan förknippas med det kristna), inte minst i flyktingpolitiken på 2000-talet.

Naturligtvis utmanas 68:orna i Svenska kyrkan. På mer politisk nivå såväl av den borgerliga delen av menigheten som av Sverigedemokraterna som här ser chansen att föra så kallad kulturkamp.

Och för partiets gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson är generationsperspektivet levande: ”vi vill göra samma marsch genom institutionerna som 68-vänstern har gjort”, sa han i Aftonbladet 2011.

En ny nationalkonservativ generation tror sig ha framtiden på sin sida, i vårt land likaväl som på andra håll. Kyrkan är en av de kulturinstitutioner den gärna vill in i. Söndagen 17 september är det kyrkoval. Över fem miljoner har rösträtt men utnyttjar den dåligt.

Det börjar bli dags att bryta den likgiltigheten.