Han bodde i här från november 1939 och ett år framåt – men Harry Schein trivdes aldrig I Uppsala.
Han kom till Sverige via den så kallade barnkvoten, en överenskommelse mellan Sverige och Tyskland 1938 om att ta emot omkring 500 judiska barn. Han var bland de äldsta på det hem för ensamkommande unga pojkar som en grupp Uppsalaakademiker upprättade vårvintern 1939 i före detta Gillbergska barnhemmet med den gatulösa adressen Tullgarn 1C.
I februari 1939 ansökte mosaiska, läs judiska församlingen i Stockholm om sex månaders uppehållstillstånd i Sverige för 14-årige österrikaren, men efter ”Anschluss” tyske medborgaren, Harry Leo Schein. Den 6 april anländer han med färjan till Trelleborg från Sassnitz.
Han hamnar i Uppsala efter några månader på en småländsk bondgård. Möjligen kan man redan här ana en ambition utöver de framtidsplaner som många unga flyktingar hade i ett för judar alltmera livsfarligt Europa: Jordbruksutbildning och emigration till det blivande Israel.
Gillbergska var vid denna tid, trots stolt historia som ett av de första modernt skötta barnhemmen i Sverige, ett nergånget kråkslott utanför stadsgränsen med torrdass och utan rinnande vatten.
– Hade de hittat en ännu mer nergången kåk, ännu längre från stan så hade de placerat oss där, skriver en av de inblandade senare.
Sammanlagt passerade ett 50-tal pojkar hemmet, aldrig fler än cirka 15 stycken åt gången.
Förutom Stockhomsförsamlingens stöd så var det frivilliga bidrag från Uppsalaborna som höll hemmet på fötter.
Schein och de andra pojkarna deltog i hemmets skötsel med daglig städning och kökstjänst. Det sägs att Harry försökte smita undan, men det var han säkert inte ensam om: Fler än han själv kom från hem där tjänstefolk eller systrar stod för den typen av marktjänst.
Ett annat reglemente som föreståndarinnan Sophie Michaeli, själv judisk flykting från Berlin, infört och höll benhårt på var förbudet att tala tyska. Det handlade inte om att förbjuda herrefolksspråket utan mer om att Michaeli, med många års flyktingtillvaro i Sverige bakom sig visste att den krokiga stigen in bland de svenska lingontuvorna
gick just via språket. Brott mot språkregeln gav böter i form av tioöringar till cykelreparationskassan.
Scheins karaktäristiskt tyska brytning fanns bara i ordmelodin. Redan hans tidiga politiska artiklar kännetecknas av en språklig stringens som alldeles säkert grundlades just via Uppsalahemmets språkregler. Frivilliga extralärare som Gösta Knutsson och Sture Linnér sägs ha hjälpt pojkarna med svenskan, politiska flyktingar som Willy Brandt var ofta matgäster.
Cyklar behövdes eftersom hemmet låg en bra bit från stadens skolor, inte minst sedan länsstyrelsen i april 1940 spärrat av vägen mot stan längs Fyrisån med taggtråd under hänvisning till att skydda industrierna i Tullgarnsområdet. Det föranledde hemmets styrelse, som förgäves sökt tillstånd för att åtminstone Michaeli skulle få ta sig utan omvägar mot staden, att i en skrivelse till myndigheterna ilsket framhålla att pojkhemmet minsann inte hyste några spioner. Nu fick pojkarna ta sig över täckdiken och åkrar för att via Kungsängsgatan nå Vaksalaskolan, Skrapan och de andra läroanstalterna.
Många av pojkarna, men inte alla, fick pengar från släktingar eller privata mecenater för att kunna fortsätta utbildningen efter folkskolan.
Det sägs att Schein som 15-åring hade anställning som laboratoriebiträde på Ultuna. Det är nog en förskönande omskrivning: han var stallpojke. Hans rumskamrater minns fortfarande hur en stressad Harry kom ångandes, svettig efter cykelfärden från Ultuna, slängde sina gödseldoftande overaller på sängen, bytte - otvättad - till kostym och trampade vidare mot kvällskursen på Tekniska aftonskolan i staden. I övrigt gällde extrajobb på apoteket Lejonet.
Ett år är en lång tid i en tonårings liv och närmar sig genomsnittet för hur länge pojkarna stannade på hemmet.
Både hans forna kamrater från Tullgarn och de vuxna som var knutna till hemmet beskriver Schein som en otrevlig översittare. Bevarade gruppbilder talar möjligen ett annat språk. Och de som hade med honom att göra efter flytten till Stockholm ger en mera nyanserad bild.
Men redan här i Uppsala tyckts det ha funnits en önskan om att vara någon annan, han lär ha hävdat att han egentligen inte hade på hemmet att göra eftersom han var oäkta son till tidigare österrikiske kejsaren.
Kanske var han precis det som sagts om honom. Kanske hade wienaren Schein bara fokus på en mindre trång horisont än Uppsalas, och därmed föga intresse för det närmaste umgänget.
Så här berättar en person som via styrelsen stod hemmet nära:
Nej, allt var inte en idyll, och det vore fel att påstå att varenda pojke trivdes och slog rot på Tullgarn. En som absolut inte slog rot var Harry Schein/..../den tiden har han lyckats glömma och han vill inte på villkor kännas vid sina gamla kamrater där. Men han är ett undantag!
I augusti 1940 övernattar Schein på ett judiskt pojkhem på Hornsgatan i Stockholm, troligen är det då han förbereder flytten till huvudstaden genom att börja söka bostad och visa upp sig på Stockholms Tekniska institut där han senare studerar.
I början går det eländigt. I korrespondensen mellan Uppsalahemmet och mosaiska församlingens barnavdelning dyker Scheins namn upp under våren 1941 i form av en larmrapport från Michaeli. Harry jobbar för mycket och äter för litet, konstaterar Michaeli efter att ha träffat honom i Stockholm. Hennes överordnade på församlingens barnavdelning beslutar att skicka ”en extra slant” och personligen ta upp ”matfrågan” med honom. Det visar att Schein var beroende av ekonomisk och annan hjälp också efter Uppsalatiden och att Michaeli fortsatte att hålla ett vakande öga på honom.
Schein nämnde veterligen aldrig Tullgarnstiden i skrift, än mindre någon av kamraterna därifrån. Men jag är ganska övertygad om att denna mer okända period av hans liv hade betydelse för fortsättningen. När jag ser de övriga pojkarnas öden i dokument och minns vad några av dem berättat, framgår klart att Tullgarnshemmet präglade dem i minst två avseenden: respekten för svenska språket som vägen in i samhället, och en självkänsla som trots motgångar ledde långt. Men bara en av dem blev Harry Schein.