krönika Vad är det man brukar säga när företagschefer eller fackpampar blir påkomna med alltför feta avtal eller bonusar som ger upphov till mediedrev? Uppmärksamheten förgår men pengarna består. Detsamma gäller Svenska Akademien.

När Sara Danius lämnade sin post som ständig sekreterare under torsdagskvällen hette det att även Katarina Frostenson skulle lämna Akademien. I själva verket tycks den senare bara ta en paus från sina uppdrag.

Kungen ska se över en förändring av reglerna så att ledamöterna får lov att träda ur. Det är inte sannolikt att han därefter är sugen på att styra upp Svenska Akademiens affärer mer än så.

Den grupp som velat få bort Sara Danius kan lugnt betrakta den parad av knytblusar som kvinnor nu bär i sympati med henne, och på samma upphöjda vis låta vreden i vanliga och sociala medier ventileras under de närmaste dagarna. I sinom tid lägger sig stillheten igen, andra händelser stjäl uppmärksamheten, den mediala horden drar vidare i jakt på nya skandaler att twittra om.

Kvar finns en grupp som uppenbarligen haft svårigheter att definiera ordet jäv, en grupp som sitter kvar på livstid, utan någon insyn. Med det sagt ska man hålla i minnet att vi inte har hela bilden. Det är lätt att göra Sara Danius till ett helgon i detta läge, men vi kan alltså inte veta huruvida hon varit problematisk som ledare för Akademien eller om det är ett illasinnat rykte.

Oavsett så har Svenska Akademien anseende skadats. Men upprördheten i litteratursverige kommer sannolikt att avta i takt med att stipendier och priser börjar delas ut igen. Verksamheten kommer att fortsätta, på gott och på ont. Det hade varit önskvärt med ökad transparens i Svenska Akademiens arbete. I nuläget finns inget som tyder på att så kommer att ske.