Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta. Dessa rader brukar citeras av poeten Harriet Löwenhjelm som dog 1918 endast 31 år gammal i tuberkulos på sanatoriet Romanäs i Småland. En författare som fallit i glömska men som nu åter kommer upp i ljuset.  Detta tack vare Mattias Käck från Uppsala som i november 2010 tog initiativ till ett Harriet Löwenhjelm-sällskap.
Mattias Käck, som är bibliotekarie, har sedan tonåren intresserat sig för Harriet Löwenhjelm. Han växte upp i Tranås i närheten av sanatoriet och upptäckte på så sätt denna poet.
– Det ledde mig till biografin om Harriet, skriven av Elsa Björkman-Goldschmidt, som var en nära vän till henne. Ett fantastiskt porträtt som gjorde att jag blev totalt fascinerad av hennes liv och konstnärskap.
Mattias Käck menar att hela tidsepoken, en oåterkallelig förlorad värld, lockat honom till något som inte finns kvar.
– Jag hittade en kartong med privata fotografier som har legat orörda under alla dessa år.

1913 gav Harriet Löwenhjelm själv ut diktsamlingen Konsten att älska och dess följder. Inget förlag var intresserat på den tiden.
Varför ska man då läsa denna poet i dag?
– Hennes dikter är mångskiftande och talar direkt till hjärtat – om dödens närhet och tillvarons sköra rand. Hon har en otrolig känsla för rytm och vers och är fri i sitt uttryck. Själv föll jag för det existentiella och längtande tilltalet.
Mattias Käck tycker det är anmärkningsvärt att det inte har funnits ett sällskap tidigare. Det var inte förrän han träffade Gunnar Edander, som tonsatt trettioen av hennes dikter, som han fann en frände och bestämde sig för att bilda ett sällskap. Det ska verka för ökad tillgänglighet av Löwenhjelms dikter, stimulera forskning och kanske ge ut en skriftserie.

Harriet Löwenhjelm-sällskapet, i dag med fyrtiofem medlemmar, har fått en flygande start. Nyligen utkom biografin Att skjuta en dront av Boel Hackman, som tidigare skrivit om Elin Wägner och Edith Södergran. Samtidigt gavs Harriet Löwenhjelms samlade dikter ut för första gången.