Det finns en central allmänmänsklig aspekt i folkförflyttningarnas historia – människan har nämligen alltid befunnit sig i rörelse. Terminologin som knyter an till detta kom till senare: migration, diaspora, exil, invandrare, ”ex-pat” … Utöver begreppens lexikala innebörder så är orden laddade med sociala och kulturella underbetydelser som betonar rådande värderingar i samhället. Jag minns till exempel själv hur ordet ”flykting” var ett positivt laddat ord på 80-talet när den chilenska exilen värderades som berättigad och ädel.  Nu har ordet förlänats suffixet ”-kris”.

Och så finns också de folkförflyttningar som i historien förpassats till en fotnot.

I Ola Larsmos ”Swede Hollow” från 2016 möter vi familjen Klar – mamma Anna, pappa Gustaf och deras tre barn – som runt förra sekelskiftet tog båten över till Amerika med hopp om ett nytt och bättre liv. Så småningom hamnar de i Svenska Dalen i staden St Paul, Minnesota. Svenskdalen har ett drag av kåkstad där människorna bor i omålade skjul och männen sköter familjeförsörjningen genom temporära påhugg på järnvägen. Inte den nybyggaranda som vi är vana att associera den svensk-amerikanska migrationen till.

Artikelbild

| Männniskoöde. Nour el Refai I den anakronistiska rollen som Ellen Klar i "Swede Hollow".

Alexander Mørk-Eidem centrerar det allmänmänskliga i sin iscensättning av Larsmos bok. Publiken är utplacerade på sittkuddar på golvet (det finns bänkar för den ledstele också), huller om buller, med utsikt över varandra och det brokiga scenrum som skapats med landgångar av robust, omålat trä som genomkorsar hela golvytan med störar, pålar och stegar utplacerade längs trästigarna. Ensemblen bär nutida kläder. Vinkningen till samtiden är påtaglig – detta är alla migranters berättelse av fattigdom och marginalisering, vilket också bärs upp av bearbetningen av texten. Ensemblen glider fram och tillbaka mellan en objektiv berättarröst, som i stora drag är Ola Larsmos, och rollfigurernas individuella levnadsöden. Emellanåt görs ett avbräck från huvudstoryn till mördarballaden om David, Agnes och Hemske-Hans tragiska öden. Om ensemblens kollektiva vittnesbörd om de svåra åren i Swede Hollow får gestalta en diffus, allmänrådande migrationsberättelse så är Nour El-Refais roll som den äldsta dottern Ellen den stora anakronismen, som i takt med sin klassresa – nu i kläder typiska för bokens samtid --förkroppsligar en sentida individualism som kräver ett avståndstagande från den ursprungliga kulturen.  Det är ett raffinerat grepp som Mørk-Eidem ställer till med som skriker av aktualitet. Ingen framgångssaga om den integrerade invandraren är oproblematisk.