Ännu en av gitarrmusikens världsprofiler i Uppsala, en nestor i sin genre, närmare bestämt Marco Pereira som trollband publiken vid gitarrfestivalens sena fredagskonsert. En artist med den liksom självklara förmågan att - utan fysiska åthävor och anspråkslös i det yttre - dra till sig allt fokus där han sitter ensam med gitarren på konserthusets stora scen.

Hans soloframträdande blir till en komprimerad odyssé i brasiliansk gitarrmusik, företrädesvis av modernare snitt, i form av ett antal kortare stycken som är oerhört förtätade och händelserika, såväl melodiskt och harmoniskt som rytmiskt.

Pereiras spelstil är komplex, vilande på den klassiska gitarrtekniken, men samtidigt så mycket mer. Inte minst i form av rytmiska accentueringar och fraser som drar åt jazz och fusion, kvicksilvrigt och hela tiden med en böjlighet i rytmen som interagerar med dynamiken och melodiken i styckena.

Artikelbild

| Skönsjungande sångerska. Svensk-marockanska Miriam Aida framträdde tillsammans med Marco Pereira.

Allt detta ger en oerhörd närvaro åt hans spel, så långt ifrån rätlinjighet man kan komma. Till exempel i tre sånger av den brasilianske kompositören Antonio Carlos där melodierna behandlas som klara vattendroppar, på en gång extrovert och inåtblickande, varsamt och med temperament.

Det mesta i den repertoar Marco Pereira presenterar får en ljus grundton, men här finns också mörkare sidor, med känslan av ett slags inneboende berättelse. Nog är det en förmån att få uppleva denne mästare livs levande, och jag hör och ser honom gärna igen.

Konsertens brasilianska anslag fortsätter med svensk-marockanska sångerskan Miriam Aida med kvartett, i en skön mix av brasilianskt och latin, bossa och cooljazz, med två slagverkare som står för mjukt tassande rytmiska accenter, sparsamt men desto mer effektivt för att få till ett förföriskt sväng.

Miriam Aida binder ihop det hela med röstens glimrande, sammetsmjuka legatobågar och sin sceniska närvaro. Och samtidigt är det Mats Andersson på sjusträngad gitarr som utgör det musikaliska navet i det hela, den som den bubblande rytmiken utgår ifrån.

Artikelbild

| Brasiliansk toppgitarrist. Marco Periera framträdde i par med Miriam Aida.

Roligt inte minst att höra Aidas och hennes musikers lekfulla omtolkningar av svenska visor i latin- och bossadräkt, till exempel Olrogs ”Violen från Flen”. Man minns Cornelis Vreeswijk som något av en föregångare i detta.

Mot slutet ansluter sig Marco Pereira till Aida och kvartetten, men det känns mer som en vänlig gest än musikaliskt motiverat. Pereiras roll i det hela blir en aning trevande, i denna ensemble som klarar sig utmärkt på egna ben.

Konserten som föregår Pereira och Aida är en helt annorlunda upplevelse. Det handlar om den ryskfödde fingerpicking-gitarristen Igor Presnyakov som har ett förflutet i tungrockband. På Konserthusets stora scen känns han tyvärr malplacerad, med en repertoar av blandat populärgods som nog hade suttit bättre i en barmiljö.

Detta intryck förstärks av hans tämligen anonyma sånginslag – då gitarrspelet reduceras till traditionellt ackordspel – och uppmaning till publiken att sjunga med.

Inget fel med allsång, men i mina öron borde Presnyakov i detta sammanhang ge gitarren hela utrymmet, och frigöra sig mer från melodimaterialet. Eller kanske hålla det mörkare, tyngre och bluesigare anslag som han stundtals väljer. Där som i andra stunder glimmar det till, när han tar ut svängarna på gitarren.

Energin lyfter i konsertens mitt när unge kroatiske fingerpicking-gitarristen Frano äntrar scenen, med härligt driv, frenesi och en del roliga showtricks instoppade. Även om de ännu inte fullvuxna fingrarna inte riktigt vill räcka till i en fartåkarversion av ”Tico Tico”.

kultur@unt.se