”Grevinnan och betjänten”, eller ”Dinner for one” som den egentligen heter, sägs ha blivit skriven under 1920-talet för att framföras på varietéteatrar. Den version som vi känner till och älskar från nyårsaftnarnas fyrverkerivakor med Freddie Frinton som James och May Warden som miss Sophie är inspelad 1963 av tyska NDR och visas förutom i Skandinavien oh Tyskland, även i Kanada, Australien och Sydafrika. Trots att den så starkt anspelar på stereotyper om brittisk överklass och dess tjänstefolk, har den 18 minuter långa sketchen aldrig blivit visad i Storbritannien och dess existens är där tämligen obskyr.

Det är här nånstans plotten tar vid för John Fiskes nya föreställning ”Same procedure” på Reginateatern. Två brittiska skådespelare – Rob (Fiske) och Francis (Paul  Kessel) – har blivit anlitade av en svensk eventarrangör med anledning av en jubileumsfest för kan ni gissa vem? Just det – Ikea! Lämnade i sticket av sin uppdragsgivare tillika regissör har de två skådespelarna mindre än ett halvt dygn på sig att repetera sketchen. Problemet är att de knapphändiga anvisningarna i manuset eller de fåordiga replikerna inte ger några som helst ledtrådar till vad sketchen handlar om och skådespelarduon tvingas göra egna tolkningar av stycket.

Bakom den här premissen ligger vetskapen om att lika mycket som vi kan förvänta oss en slaskig jul varje år kan vi förvänta oss en ny debatt om kränkta minoriteter som varken vill gestaltas som pepparkakor eller Pickaninnydockor i Tomtens verkstad.

Ofta är dessa debatter baserade på rykten och hörsägen, ofta är det välvilliga men dåligt underrättade personer som för den förmodat kränkta gruppens talan och så gott som alltid är motreaktionerna från den traditionsbevarande majoriteten överproportionerad i jämförelse med grundproblematiken. Same procedure as every year, med andra ord.

Rob iklär sig således rollen som den ängsligt politiskt korrekte grindvakten för vad man får och inte får skämta om i pjäsen – sexism, rasism, fysiska funktionsnedsättningar, psykiska sjukdomar och missbruk står på nejlistan – medan Francis är betydligt mer burdus och är inte för upplyst för att varken för att utöva lyteskomik eller dra fräckisar. Utifrån sina positioner som vita medelklassmän från en av de brutalaste kolonialmakterna måste de aktsamt navigera med sina egna privilegier som en dunkel vägvisare.

Ett anslag som denna måste bearbetas med en väldig precision för att inte resultatet ska bli ett martyrskap över det förlorade tolkningsföreträdet eller att det får en motsatt verkan – att man faktiskt gör sig lustig över människor vars identiteter avviker från den privilegierade normen.

Metateater är ett effektivt tillvägagångssätt för att undkomma dessa fällor. Men roligast är Fiske och Kessel när de avviker från grundfrågeställningen om vad man får skratta åt och bara ägnar sig åt att dissekera ”Grevinnan och betjänten”. Den passage där sketchen förvandlas till en nordisk kriminalserie a la Wallander visar på duons omistliga förmåga att växla från revy med den tyske kärlekskranke amiralen, givetvis försedd med järnkors på uniformen, till nordic noir med de anemiska grymtande detektiverna inom loppet av några sekunder.

Huruvida humor är fritt eller inte besvaras inte under den knappa timmen som föreställningen varar. Själv hade jag önskat att Fiske och Kessel lämnat frågan därhän och bara låtit oss roas och skratta med dem, och åt oss själva.