Föreställningen kan beskrivas som att Ingmar Bergmans filmvärld och vår egen digitala samtid stoppats ner i en mental kvarn och sedan serveras som den väller ut, i en osorterad, drömlik, men likafullt poetisk blandning. Det är människor som samtalar, mest om komplicerade förhållanden, och dansare som uttrycker sig med kroppen, ibland som krampaktiga kommentarer till det som sägs. Det finns ofta rörliga bilder på fonden i scenens bakgrund och ibland på dekoren.

"Konstnärer gör konst av andras konst" som kulturminister Alice Bah Kunke sa i sitt invigningstal till Bergman-festivalen före föreställningen. Och denna poetiska föreställning är ett spännande och krävande exempel på just det.

Tyska teatertjärnan Falk Richter har både skrivit pjäsen och regisserat den. Dess människor är inga bestämda rollkaraktärer som genomgår en utveckling. Med sina repliker byter de positioner och ståndpunkter. De verkar prata med varandra men saknar ändå riktning för vad de säger. Vid ett par tillfällen frågar de sig var de är och svaret är att de är på teatern och försöker gestalta något som är viktigt för dem själva. Metateatertillstånden är dock kortvariga. Pjäsen är som ett fragmentatiskt drömspel där ingenting är vad det synes vara.

Artikelbild

| Hans Roosmann som ensam åldring på ett berg av minnen i "Safe".

Plötsligt uttalar skådespelarna åsikter, förmodligen igenkänningsbara från många lunchrum den senaste tiden, om kulturmannen och Svenska akademien, om invandring och araber. Rena fördomar och tvära åsiktsvändningar luftas. Det var längesedan man var så politisk på Dramatens stora scen. Men till skillnad från exempelvis Fria Proteatern i slutet av 1960-talet så är riktningen inte lika enkelspårig. Snarare komplex och full av existentiell vånda, åsikterna är lättflyktiga som gas.

Det mest förekommande ordet är dock inte "ångest" utan "Netflix". Strömningstjänsten används som mental kudde och känslokanal, distraktion och engagemang för scenens människor, ett ställe att fly till när allt annat blir för komplicerat eller tråkigt. Bergman hade förmodligen gillat Netflix, han var ju ett stor fan av tv-såpan "Dallas".

Magnus Roosmans långa avslutande monolog, som kort kan sägas handla om förgiftningen av naturen, borrar sig in i medvetandet. Och han bara fortsätter, trots att varje fiber av dig vill ropa att du har fattat, det är försent på jorden!

I skarvarna mellan smärta, förvirring och ångest över existensen lägger sig isländska singersongwritern Helgi Jónssons musik som ett tröstande kitt. Med en röst som är spröd och glödande stark på samma gång gjuter han poetisk styrka i "Safe".