Hur gör man fungerande scenkonst av en romansvit på fem böcker med ett myllrande persongalleri som skildrar åren 1860 fram till 1968? Eftersom det är Per Anders Fogelströmsjubileum i år – det är hundra år sedan författaren och Stockholmsskildraren föddes– så storsatsar Kulturhuset Stadsteatern med denna föreställning i höst.

Förre chefen för Uppsala stadsteater, Linus Tunström, och dramatikerna Pia Gradvall och Magnus Lindman har valt att lyfta fram sexton av romansvitens oräkneliga karaktärer och de får berätta sina historier. Dessutom har det lagt till en sjuttonde, en ung förortspoet, Iman Talabani, som rytmiskt rundar av föreställningen med egen poesi daterad 2017.

Det plockas lite här och där i böckernas handling, som följer inte någon rätlinjig kronologi. Plötsligt har det gått tjugo år och lika plötsligt tas tre steg tillbaka. Den som nyss var död lever igen. Det är upprepningar, klyvningar och fördunstningar i stoffet, likt i Strindbergs drömspelsstruktur.

Föreställningen inleds av Vanna Rosenbergs varmt jordbundna Emelie och det är också hon, precis som Indras dotter, som guidar genom de kval och eländen som fattigt folk levde i för hundra år sedan. Handlingen börjar med att den unge Henning, utmärkt gestaltad av Uppsalabekantingen Peter Viitanen, kommer in till staden för att skapa sig ett liv. Han få börja bo i delad säng i ett hyresrum och försörjer sig och så småningom en familj med enkla, grova jobb. Men han drömmar om något annat och bättre.

Beröringspunkterna med August Strindbergs "Ett drömspel" är flera. De slås fast redan i Emelies prolog, där vissa rader från Strindbergs pjäs används. Det finns också inbakat "upprepningar och omtag", som i en adoptionsscen, där ett välbärgat par tar hand om Emelies bror och hur han sedan blir en främling i sin biologiska familj. Samma plågsamma scen kan ses igen efter paus.

De 17 utvalda rollkaraktärerna har annars varsin scen eller snarare impressionistisk tablå, var och en med olika uttryck. Fumligast är en scen med röda fanor från förförra sekelskiftet, inte helt i samklang med Fogelströms hyllande skildringar av tidig arbetarrörelse. I ett par scener brister ensemblen ut i modern dans, blir till en kollektiv rörelse som ekar av arvet efter koreografer som Pina Bausch och Mats Ek. I en scen mimar ett par mot en bakgrund med rörlig film från byggplatser under efterkrigstiden och järnvägsräls – som att de är på väg mot nya möjligheter med enkel symbolik. Skådespelaren Jenny, gestaltad av Matilda Ragnerstam, är verksam i filmens barndom och scenen belamras tillfälligt med kameror och spotlights, samt en gammal radiomikrofon där hon får prata tidstypisk slang från 1920-talet.

Det är infall och hugskott, " en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer" för att citera Strindberg. Det samlade intrycket blir dessvärre splittrat och surrealistiskt.

Ulla Kassius scenografi är avskalad. Scenen är full av rymd, endast avgränsad av rektangulära fält som då och då ljussätts i klara färger och en gigantisk vridfond. Tunström är en bildernas regissör och här blir det än tydligare.

Men av Fogelströms episka och jordnära berättelse om några fattiga människor under det förra seklets Stockholm och om folkhemmets framväxt, har det blivit en esoterisk historia för scenen. Det är nog inte bara jag som är utsocknes som harr svårt att känna samhörighet med rollkaraktärerna på scenen. Distanseringarna i uttrycken lämnar få kontaktytor att fastna på för mig som publik. Men visuellt är föreställningen "Våra drömmars stad" oerhört snygg, väl påminnande om samtida bildkonst.