Teaterrecension Edward Albees pjäs från 1962 är en milstolpe och en absolut medelpunkt i västerländsk dramatik. Karriärister i New Englands universitetsmiljö, besvikelser som dränks i cocktailpartyn, de ungas liv som sätts på spel eller barn som aldrig ens får se dagens ljus – för att de vuxna sedan länge slutat respektera sig själva, och andra.

Hur många pjäser, böcker och filmer – från efterkrigstiden och framåt – står inte att finna på detta tema. Och ändå lutar sig ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” lika mycket på Ibsen och Strindberg. Decenniet senare matchades stycket av tv-serien ”Scener ur ett äktenskap”, ännu en privat uppgörelse på kammaren. För övrigt stod Bergman för regin i europapremiären av Albees pjäs 1963, då med nuvarande regissören Tommy Berggren i rollen som strebern Nick.

Alltså: något av skådespelens skådespel, som i sig rymmer en rad skådespel på olika nivåer, i Berggrens uppsättning utmärkt genom ett panorama mot världen (trädgården), en vardagsrum med scenisk inramning, venetianska masker, och inombords ett helt register av inövade föreställningar. Till denna skärseld bjuds ett yngre par till efterfest.

Till Stockholms stadsteater har till och med Lena Olin återvänt för att sprida amerikansk glans. Och nog hörs det på fraseringen och nog märks det på de yviga gesterna, särskit i första akten. Tillsammans med maken George (Peter Andersson) motionerar den kroppsfixerade Martha det sista av själsliv. De tar det yngre paret som gisslan, agerar ut, leker lekar, låter dem öppna sig och i sin tur blotta varandra. Scenen går i välordnat grått men tillställningen är allt annat än sober. Det är en uppvisning i sarkasmer.

George är en beskedlig historiker, en ”historiesump” som trots snällhet inte kunnat göra vare sig själv eller Martha lycklig. Han, liksom den yngre Nick, är nu beredd att erövra universitet som biolog och Martha i sängkammaren, de har gift sig för makt och pengar men båda tvingas kapitulera inför forna patriarkers auktoritet.

Lena Olin växlar mellan flicka och kvinna, fnissigt och raspigt. Hon vädjar efter publikkontakt medan Peter Andersson förblir med blicken i golvet, onåbar men precist dräpande när smärtan och vreden blir för stor. Henrik Norléns formbara Nick och Josefin Ljungmans mer selektivt intagande Grynet trevar efter uttrycken och finner dem efter hand. Oräknat Olins utlevelse är det en stram och återhållsam uppsättning, knappast utmanande men väl avlyssnad, väl spelad och klokt nog hålls tonarterna relativt låga.

När morgonen gryr och det äntligen ljusnar läggs livslögnerna i öppen dager och mörkret faller definitivt. Berggrens efterfest är inte lika halsbrytande som Mike Nichols filmatisering. Men än halvseklet senare, med vår tids små skådespel som turneras med allt mindre självinsikt, är det en föreställning som resonerar starkt.

Jon Aspkultur@unt.se