Sedan debuten under tidigt sjuttiotal har hon gett ut över 30 album och repertoaren omfattar alltifrån traditionell rebetika till moderna sånger.
I samma stund som Haris Alexiou intar scenen på UKK möts hon av ett enastående jubel, en talande symbol för hennes oerhörda popularitet. Inledande ”I Agapi Ine Zali”, den enorma hiten från åttiotalet, är som en ljummen medelhavsbris, där Alexious uttrycksfulla och karismatiskt djupa, lätt hesa röst, genast känns igen. Avslappnat bjuder hon på en fin blandning av gammalt och nytt; inlevelsefullt framförs den dramatiska ”Fevgo” och flamencon ”Sto Vlema Sou To Grizo” är svängigt jazzig med associationer till en hemtrevlig strandbar.
Med på scen finns även fantastiska kompbandet Nouveau Sextet, som efter paus bjuder på en härligt rytmiskt medley bestående av traditionell grekisk musik. Vad som sedan följer är rena folkfesten då Alexiou radar upp några av hennes långa karriärs mest omtyckta låtar; den medryckande laikan ”Zilia Mou”, ”Teli Teli Teli”, under vilken hela publiken ställer sig upp och dansar, samt den vemodigt längtansfulla ”Apopse Thelo Na Pio”.
Ett av de avslutande numren är balladen ”Ola Se Thimizoun”, ofta betraktad som en av Greklands vackraste, och när Haris Alexiou under de sista raderna sjunger helt ensam riktigt känner man den omtalat starka scennärvaro och vokalt emotionella kraft som kommit att bli hennes främsta signum.