Uppsala fjortonde gitarrfestival invigdes högtidligt och eftertryckligt med ceremoni och konsert i onsdags kväll. Festivalen har vuxit sig stor och festivalgeneralen Klaus Pontvik behöver inte krusa för att få artister att komma hit. Kvällens orkesterledare snubblade på orden av rörelse när han berättade hur stolt han var över att ha blivit inbjuden och hur stort det var att se två av hans förebilder, Leo Bouwer och Frank Gambale sitta i salongen och lyssna på hans orkester.

En fullsatt konsertsal välkomnade med stort bifall den spanska elgitarrorkestern Sinfonity, ett trettonmannaband som spelar klassiska verk med åtskilliga watt i förstärkarna. Genreblandning? Nja, Sinfonity spelar i allmänhet verken ganska texttroget och så rockigt blir det inte. Men elgitarrer är elgitarrer och låter för det mesta som sådana även om Sinfonity ibland kan få ljudet att likna både orgel, mandolin, oboe och trumpet.

En fråga som alltid dyker upp är om man verkligen ska arrangera om klassiska verk för en annan sättning än den ursprungliga. Ja, en ny instrumentering kan ge nya aspekter på verket, och belysa detaljer som man annars inte skulle tänka på. Barockmusik som skrevs för den tidens instrument inbjuder till nysättningar för moderna instrument och särskilt Bachs musik tas i anspråk för sådana experiment. Bach skulle säkert inte bli upprörd över detta, han instrumenterade själv om många egna verk. Sinfonity inledde med just Bach, "Toccata och fuga" i D-Dur. Den lät fint, inte helt olikt en orgel faktiskt.

Artikelbild

| Ger även konserter utomhus. Sinfonity är en spansk orkester som består av 13 elgitarrister.

En del omarrangemang blir bättre än andra. Musik som har skrivits för en viss besättning i syfte att skapa en viss klang låter sig mindre väl överföras medan rytmiska verk är mera tacksamma. Sinfonity hade klokt nog företrädesvis valt verk ur den senare kategorin. Särskilt lyckade var "Montagus och Capulets dans" ur "Romeo och Julia" av Prokofiev där det olycksbådande draget i musiken framhävdes och förstärktes. Detsamma gäller i än högre grad för "Mars, krigsbringaren" ur Gustav Holsts "Planeterna". Ibland lyckades orkestern totalt överraska åhörarna, som t ex med Strauss' "Tritsch-Tratsch polka", känd från nyårskonserterna - en rätt märklig upplevelse. Musikerna var alla virtuosa på sina instrument och excellerade i halsbrytande solon som kanske någon gång gick ut över ensemblespelet.

Extranummer var ofrånkomliga. Det första blev "Stora porten i Kiev" ur "Tavlor på en utställning" av Mussorgskij, en mäktig upplevelse med extra allt. Till sist en "Hommage till Paco de Lucía", flamencogitarrens mästare där orkesterns instrument och musiken verkligen sammansmälte till något helgjutet.