Jag har alltid haft svårt att tro på karma, idén att det skulle finnas någon universell lag som i slutändan oundvikligen ger varje människa vad hon förtjänar. Min erfarenhet och enkla observationsförmåga säger mig snarare det motsatta: människor får allt som oftast vad de inte förtjänar. De giriga och själviska triumferar i den här världen. De godhjärtade och ödmjuka trampas på. Och allt det som verkligen är värt något i livet, kärlek och själva existensens underverk, kan man knappast förtjäna. Sådant kan endast tas emot som ren och oförtjänad gåva.

Kanske är det denna min misstänksamhet mot karma som gör att jag upplever Staffan Valdemar Holms uppsättning av ”Tartuffe” som så tillfredsställande. Staffan Valdemar Holm har nämligen strukit de delar av Molières pjäs som med största sannolikhet adderats som ett slags fjäsk för kyrka och kungamakt. Det lyckliga slutet är med andra ord borta. Skurken Tartuffe går segrande ur dramat.

Staffan Valdemar Holm har tillsammans med sin ständiga arbets- och livspartner Bente Lykke Møller förlagt denna skälmska komedi i något som skulle kunna vara en exklusiv Östermalmsvåning, där ena halvan av rummet är stilrent modern och den andra halvan möblerad som något från Molières 1600-tal.

Texten är dock, förutom de redan nämnda strykningarna, ganska intakt. Även om den behandlas inbördes olika av den inte sällan fysiskt utspelande ensemblen, från det omotiverat och fyrkantigt skrikiga till Magnus Roosmanns mer balanserade gestaltning av den löjligt godtrogne Orgon. Här antyds ett visst amoröst intresse för att motivera denna naivitet.

Magnus Ehrner gör Tartuffe som en lågmäld slacker, med ett gäng uteliggare i släptåg, som stilla men beräknande nästlar sig in i och tar över Orgons liv. Bäst i mötet med den gamla texten och den moderna inramningen lyckas Emma Broomé, som med sin tolkning av Mariane får Molières alexandriner att låta som en youtube-stjärnas våpiga tonårstugg.

Det är en uppsättning med flera förtjänster, men som dock till en början har svårt att hitta sin form. Och som hittar den ordentligt först en bit efter paus. Ändå formuleras här något väsentligt och sant. Jag vet inte om det säger något om de karmiska lagarnas falskhet, eller bara något om vår oroliga och mörka tid, men när Tartuffe står där som segrare på slutet känner jag: Så är det! Detta är sanningen om vår värld.