Revolutioner, krigsutbrott, statskupper… alla nollställer de tiden ur vilken ett före och ett efter kan utläsas. Fågel Fenix, som ur eldens aska föds på nytt, kan ses som en allegori för historien, som för att anspela på Francis Fukuyamas berömda tes, tar slut och börjar om på nytt. ”Fenix” är också det namn som poeten Marina Tsvetajeva gav sin pjäs från 1918. Skriven året efter den ryska revolutionen – bokstavligen en hög av aska – låter Tsvetajeva den åldrige Casanovas sista kärleksmöte med den trettonåriga Franciska på nyårsafton 1799. Igen, tiden är en faktor.

Ann-Sofie Báránys dramatisering av Marina Tsvetajevas ihärdiga försök att närma sig den legendariske Jevgenij Vachtangov och ta sig in i teatervärlden bjuder in till många associationer om tiden. Äldsta dottern, den brådmogna och kavata Adriana (spelad av Siri Hamari) är som en reinkarnation av modern Marina– eller kanske snarare hennes karbonkopia eller alter ego. Ur hennes mun genljuder fantasier om djävular och blindtarmsoperationer, som hämtade ur Tsvetajevas egna ”Min ryska barndom”. Tsvetajeva själv gestaltas av Thérèse Brunnander som en kallhamrad och målinriktad kvinna. Aldrig får hennes röst eller hennes kropp färg utom när hon läser sina dikter för den begeistrade Sonja (Emelie Jonsson) som liksom skaran av studenter suger i sig orden som hungriga dibarn. Elin Klinga och Simon Norrthon representerar båda med stor närvaro den på samma gång könlösa och bekönade kulturutövaren.

Hannes Meidals Vachtangov agerar röst åt en konstnärlig hållning som syftar till att befrämja snarare än att bara skapa. Det är en intressant kontrast som framträder mellan Tsvetajeva och Vachtangov – konst för konsten eller konst för folket – inte minst med tanke på de nu högaktuella floskelfabriker som står att läsa i partiernas kulturpolitiska program inför valet.

Men när allt kommer till kritan handlar ”Fenix”, som ingår i årets Bergmanfestivals program, om teater. Och när jag skriver den här recensionen slår det mig hur mycket mer jag tycker om att tänka på den här uppsättningen än vad jag tyckte om att titta på den, vilket jämte de andra konfliktlinjerna i berättelsen – konstnärskapet, moderskapet och revolutionen – också var ett bärande tema. Nämligen hur ett iscensättande av det skrivna ordet avleder från skrivkonstens sanna objekt – orden på pappret som till skillnad från teatern når en läsare utan mellanhänder. Suzanne Osten lyckas göra något liknande, fast med en medvetenhet om den sceniska gestaltningens klåfingrighet tar hon en omväg och når till slut ändå fram.