Hur tar man plats i världen? Förmodligen är det en aktuell fråga för de mellanstadiebarn som Uppsala stadsteaters föreställning ”Att röra vid solen” i första hand vänder sig till. Men frågan rör väl alla, oavsett ålder eller kön.

Pjäsen handlar om tre gåtfulla kvinnliga flygpionjärer. Vad har drivit dem till att bli vad de var? Längtan efter kändisskap? Önskan om bekräftelse från en pappa? Skissartat och i poetiska fragment gestaltas dessa tre kvinnoöden från 1930- och 1940-talet.

Piloten Amelia Earhart, spelad av Ester Claesson, ville bli den första kvinnan som flög runt jorden, men hon försvann någonstans i Stilla havet 1937. I den suggestiva scenbilden ligger flygplansvraket på en strand och ur dörröppningen sticker benen på den svårt skadade navigatören ut. Medan hon väntar på en räddning som aldrig kommer får hon sällskap, kanske i sina drömmar, av sina samtida pilotkolleger Bessie Coleman och Amy Johnson.

Artikelbild

| Siktat högt. Ester Claesson i rollen som piloten amelia Earhart och Jennifer Amaka Pettersson som Bessie Coleman delar erfarenheter som kvinnliga flygpionjärer i Uppsala Stadsteaters "Att röra vid solen".

Det är en trio av starka och kraftfulla unga skådespelare som ger dessa kvinnliga flygpionjärer kropp och röst. Pjäsens existentiella innehåll verkar fascinera barnpublikens flickor, medan en del pojkar rastlöst börjar sparka mot stolsbenen. Allas uppmärksamhet är dock på topp när trion på scenen river av ett anakronistiskt dansnummer till Rihannas hit ” Diamonds”.

De tre kvinnliga piloterna lyckades visserligen kliva över sin tids rådande normer, men de kraschlandade, likt filmens Thelma och Louise. Jag lämnar föreställningen sorgsen över dessa modiga förebilder som ville nå skönheten ovanför molnen och som ”brändes av solen” när de ville flyga för högt. En känsla som jag hoppas att den unga publiken inte delar.