Att NMR från början hade just bokmässan som ett av sina delmål under den omskrivna, men tack och lov halvt uteblivna, demonstrationen i Göteborg härom helgen var givetvis ingen tillfällighet. Litteraturen, det fria ordet, har alltid varit en svår fiende för alla totalitära ideologier. Nazisterna började redan på 1930-talet att bränna böcker på bål. Och som Heinrich Heine, i en ofta citerad passage, sade: ”där man bränner böcker bränner man till slut även människor”. Historien skulle som bekant visa hur fasansfullt rätt han hade.

I sin dystopiska roman ”Fahrenheit 451” skildrar Ray Bradbury ett samhälle där litteraturen är strikt förbjuden. Men förbudet är här inte så mycket resultatet av en totalitär stat, utan har snarare införts på begäran av allmänheten som, förslöade av den själlösa underhållningen, finner litteraturen alltför tung och svårmodig. Underhållning matas man i stället med genom stora tv-skärmar. Kanske kan man här tala om en fördumningens diktatur. Bradburys roman publicerades 1953. Men det är inte annat än att man känner igen vår egen skärmupptagna tid i Bradburys dystopi. Ja, så till den grad att om den var skriven i dag skulle man närmast uppfatta samhällskritiken som övertydlig och alltför uppenbar.

Nu sätter Uppsala stadsteater upp Lucia Cajchanovas dramatisering av romanen, i regi av Dennis Sandin. På Stadsteaterns lilla scen har scenografen Nina Fransson skapat något som liknar resterna av ett sönderbombat bibliotek. Fragment av en vägg, bokhyllor som ligger eller står, en stol, några spridda böcker i de annars tomma bokhyllorna. Allt i en mörkt grå nyans. Här samlas i pjäsens inledning ensemblen kring en brinnande eld. Kanske är de krigsflyktingar. Precis som i Bradburys roman är dessa människor ett slags litteraturens vandrande minnesbanker. När böcker inte är tillåtna får man bära litteraturen inom sig. Någon kan recitera ”Gullivers resor”, någon annan ”Lysistrate”. Vilken berättelse ska de fördriva tiden med i kväll?

Artikelbild

| Ensemblespel. Malin Arvidsson, Crister Olsson, Aksel Morisse, David Lenneman, Anna Maria Granlund bjuder på fint ensemblespel i Uppsala stadsteaters uppsättning av "Fahrenheit 451".

Här har Lucia Cajchanova och Dennis Sandin elegant flätat in ett metaperspektiv som ramar in historien. Det är givetvis Ray Bradburys ”Fahrenheit 451” de ska återge i kväll. Så börjar rollerna fördelas och ensemblen gestalta händelseförloppet i romanen.

David Lenneman gör brandmannen Montag. I Bradburys dystopiska framtidsskildring är brandmännens uppgift inte att släcka bränder, utan tvärtom att anlägga dem. Montag är en kugge i den bokbrännande brandkårens maskineri. I mötet med den unga, genuina och levnadsglada Clarisse, spelad av Anna Maria Granlund, väcks dock något till liv inom honom – ett gryende motstånd. Och när han börjar smuggla hem böcker, i stället för att bränna dem, sätts den kedja av händelser i gång som till slut ska leda honom till litteraturens rebeller.

Uppsättningen börjar en aning trevande, och även om den växer efterhand blir den aldrig fullt ut levande. Visst finns glöden där, men det flammar aldrig riktigt till.

Det är svårt att dramatisera romaner för scen, och föreställningen lider helt klart av den bristande närvaro och nerv som ofta uppstår i material som inte är direkt skrivet för scenen; det blir lite för mycket redovisning av ett händelseförlopp och lite för lite dramatik. Det finns absolut anledning att iscensätta en roman som Bradburys, som helt klart är angelägen. Men generellt skulle det visa på ett bättre självförtroende om teatrarna inte så ofta satsade på bearbetningar av redan kända romanframgångar, utan förlitade sig på texter som faktiskt är skrivna för scen. Kort sagt, teatern kommer till sin rätt när den ägnar sig åt dramatik.

Bäst i den här uppsättningen fungerar också mycket riktigt de mer dialogdrivna scenerna. Som när den alltid lysande Aksel Morisse, som brandchefen Beatty, glödande försöker övertyga David Lennemans Montag om litteraturens och tänkandets förödande effekter samt den tomma distraktionsunderhållningens frälsande kraft. En grym satir som biter rakt in i vår egen tid.

Och den ännu angelägna, stundtals skrämmande aktuella, skildringen av ett kulturlöst samhälle gör denna uppsättning sevärd. Det fina och hoppfulla slutet visar också att den mänskliga skapargnistan aldrig går att bränna bort med eld. Människan är till sin natur berättande. Litteraturen kan du aldrig utrota med mindre än att du utrotar mänskligheten.