Förutsägbart men kärleksfullt

Kärlekssånger, detta hav av smäktande ballader och känslostormande melodier. De flesta av oss har nog en lista bestående av de låtar vi allra bäst tycker fångar kärlekens ljus och mörker. Gudarna ska veta att det finns en hel del att välja på. Därför var spänningen stor inför norska supersopranen Sissel Kyrkjebøs Uppsalakonsert under namnet ”Songs of love”. Titeln på turnén kanske inte är den mest fantasieggande, som sångerskans dotter tydligen också påpekat, men den lämnar ändå stort utrymme åt överraskningar.

På den öppna scenen, som badar i rött strålkastarljus, inleder Kyrkjebø med The Bellamy Brothers hitlåt från -76, ”Let your love flow”. Den milda countryn blir ett behagligt om väl tamt avstamp. I samma känsla tar ”Love is all around” vid och min farhåga om att kvällens repertoar ska bli en återblick till repertoaren på högstadiets musiklektioner känns farligt nära. Nog måste det finnas låtar som både passar sångerskans röst bättre och som mer levande målar upp kärlekens mångbottnade känslor?

Men så tar jag en titt omkring mig och får ett välbehövligt påminnande om att alla generationer har olika musikaliska kontexter. De flesta i publiken är i övre medelåldern och får rimligtvis inga flashbacks till högstadiet. När Sissel Kyrkjebø stämmer upp i sin välkända (och här övertygande framförda) ”Kjærlighet” ser jag hur paret framför mig kärleksfullt fattar varandras händer konstaterar jag att detta verkligen är kärlekens toner för många, även om de inte är det för mig.

Och visst blir det fler väl förutsägbara låtval under kvällen (uttjatade ”Fever” har jag ännu inte hört någon artist göra en spännande tolkning av). Carrie Underwoods ”Before he cheats” får en väl banal inramning där ämnet otrohet – denna kärlekens nemesis – slarvas bort. Men där finns också de fina och starka överraskningarna.

I Stevie Wonders ”You and I” briljerar Kyrkjebø med sitt bröstregister. Svärtan i ”Without you” går inte att värja sig emot och ”For once in my life” kläs i strålande jazzskrud där både band och sångerska verkligen tar ut svängarna.

Allra bäst blir det ändå under det avskalade extranumret där ”He ain’t heavy, he’s my brother” sjungs med rörande innerlighet, endast ackompanjerat av klaviatur. Efter det känns de stående ovationerna välförtjänta. För högt och lågt, svackor och höjdpunkter, förutsägbarhet och överraskningar. Nog är det ändå precis vad kärlek handlar om?