Uppsala Kammarorkester fyller 50 år! Det började med en familjekonsert 8 december 1968. 17 stråkar framträdde i Universitetsaulan under detta namn och under Director Musices Carl Rune Larssons ledning. Musiklivet i Uppsala var inte lika utvecklat då som i dag men Larsson var en eldsjäl med en övertalningsförmåga som få och han brukade få även de inledningsvis tveksamma att ställa upp på hans visioner. Tidigare hade han samlat ihop uppsalaverksamma musiker och sångare från alla möjliga håll för ett första framförande i Uppsala av Beethovens 9:e symfoni. Nu skulle staden få en egen symfoniorkester. Den musikälskande och kommunalpolitiskt aktive juristprofessorn Åke Malmström vanns för idén och kommunen slantade upp pengar till en låt vara blygsam musikerskara. Nu, 50 år senare, är Kammarorkestern en omistlig del av Uppsalas kulturliv.

Jubileumskonserten inleddes med samma verk som hade inlett orkesterns första konsert 1968, nämligen Mozarts Divertimento i D-Dur, KV 136. Den spelades annorlunda den gången: UNT:s recensent Carl Godin talar i sin recension om "förtrollande charm" och "gnistrande snabba tempi i yttersatserna". Kvällens dirigent Christian Zacharias valde istället att hålla igen på farten. Musiken flöt mjukt och jämnt, övervägande legato och i stort sett utan de accenter som man ofta hör. På liknande sätt närmade han sig nästa verk, Mozarts 24 :e pianokonsert med maestron själv som solist. De dramatiska, orosfyllda partier som den innehåller spelades ganska eftertänksamt och meditativt, utan den dynamik som verket inbjuder till. Ungdomliga känslostormar betraktade från en filosofs upphöjda utsiktspunkt!.

De följande verken saknade emellertid inte dynamik. Brahms Haydnvariationer var en njutning att lyssna till och den avslutande andante-satsen, där temat efter variationerna på nytt växer fram som en ohejdbar fors, var magnifik. Varje instrumentstämma var utmejslad och klar och i perfekt samklang med de övriga. Detsamma kan sägas om den avslutande Haydnsymfonin nr 74, där explosiva forten kontrasterade mot softade pianopartier. Zacharias dirigerade utan stora åthävor och utan batong men varje ton satt ändå som den skulle; förmodligen resultatet av ett grundligt repetitionsarbete.

Vi önskar Uppsala Kammarorkester många flera framgångsrika säsonger.