Som traditionen bjuder började Kammarmusikföreningen säsongen med att ta emot Edsbergs Kammarorkester, sammansatt av elever vid Kungl Musikhögskolan/Edsbergs Slott. Liksom tidigare år förundras man över den höga kvaliteten på de unga eleverna som spelar även avancerade verk med en förbluffande mognad. En stor del av äran för detta tillfaller professorn vid Edsberg Mats Zetterqvist, för kvällen också konsertmästare och dirigent, som gett sina elever en gedigen grund att stå på och som med säker hand ledde dem denna kväll.

Programmet inleddes med Beethovens stråkkvartett no 10, op 74 i ett arrangemang för kammarorkester av Mats Zetterqvist själv. Resultatet var mycket tilltalande. Ljudet blev mjukare och varmare än stråkkvartettens utan att för den skull bli murrigt. Musikerna gjorde en stark insats rakt igenom - den sköna adagiosatsen spelades inlevelsefullt och den kraftfulla tredje bars av ett stort engagemang. I finalen utmärkte sig särskilt violastämmans stämledare i den andra variationen med en mycket vacker ton.

Titeln på den litauiska samtida kompositören Raminta Šerkšnytés’verk ”De Profundis” antyder ett rop på hjälp ur det djupaste betryck. Enligt tonsättaren innehöll den såväl inslag av eufori som uttryck för frustration och besvikelse. Själv fann jag lika delar av trevande och sökande, beslutsamhet och tvekan samt även en god portion av målmedveten framåtanda. Slutet klingade dock ut i en obestämd tveksamhet, så titeln var nog motiverad. Det var ett gripande och intressant verk som fångade lyssnarna och höll dem fångna till slutet.

Arthur Honegger är en tonsättare som har svårt att engagera idag. Hans expressionistiska musik är inte på modet och den musik han ogillade vinner i vår tid nya lyssnare. Kvällens verk, hans symfoni nr 2, går dock att uppskatta och Edsbergsorkesterns framförande präglades av en klarhet och rättframhet som tilltalade. Även i denna komposition växlar uttryck för oro och hopp; påträngande hotfulla teman avlöses i andra satsen av en framväxande vemodig melodistämma. I den tredje introduceras en hoppfull, nästan dansant musik, sublimerad i en psalmliknande melodi från den dittills tysta trumpeten.

Den utomordentliga trumpetaren Ludvig Frydén fick till publikens förtjusning glänsa ytterligare en gång i en sats ur en av barocktonsättaren Johann Melchior Molters många trumpetkonserter.