En premiär kan knappast gå mer käpprätt åt helvete än den som utspelade sig på Uppsala stadsteater i lördags. Urpremiären av ”Ett skri i natten” var nämligen inget annat än ett regelrätt haveri.

Ja, nu tänker ni säkert att ni har en riktigt saftig sågning att se fram emot. Men där måste jag tyvärr göra er besvikna. Själva syftet med Hans Marklunds och Anders Lundins pjäs är nämligen att det ska gå åt skogen.

Redan innan själva pjäsen, eller snarare pjäsen i pjäsen, börjar förstår vi att den här kvällen med största sannolikhet kommer att urarta. En påtagligt nervös scenarbetare, i Nadia Husseins gestalt, läser upp ett brev från teaterchefen, som befinner sig på Rivieran, i vilket det berättas att en akut magsjuka decimerat uppsättningens scenarbetare från tio till två. Att Philip Zandén dessutom inte kunnat hoppa in för en av de matförgiftade skådespelarna är ytterligare en dålig nyhet. Det är med andra ord upplagt för katastrof. Och katastrof blir det: allt som kan gå fel går fel.

Marklund och Lundin har hämtat inspiration från den brittiska journalisten och författaren Michael Green, som på 60-talet skrev boken ”The Art of Coarse Acting”, samt samtida Broadwayframgångar som ”The Play That Goes Wrong”.

Det handlar om pjäser som skildrar en ensemble som alltmer panikartat försöker rädda en föreställning som håller på att haverera på grund av alla tekniska fadäser man kan tänka sig. Här finns alltså förutsättningar för enkel men effektiv komik.

Även med pjäsen i pjäsen har Lundin och Marklund valt att flörta med en väletablerad genre: de så kallade ”Dark House Mysteries” som var populära på 20- och 30-talen. Ni vet de där historierna där ett antal människor samlas på ett gammalt gods och en efter en av de samlade försvinner. Den melodramatiska tonen i dessa dramer är så klart tacksam att skoja med.

Som sagt, det mesta går fel denna kväll. Entréer missas, skådespelare skadar sig, repliker kommer i fel ordning, rekvisita blandas ihop och kommer bort. Alltsammans är givetvis utomordentligt fånigt. Men stundtals ganska kul.

Anna Carlson, som till välförtjänta applåder lyckas få in en replik om att hon gör sin sista roll på teatern, är obetalbart uttryckslös i sina ständigt för tidiga entréer.

En ekvilibristisk scen med ett sönderfallande bord är riktigt rolig. Men ibland blir de tänkta poängerna mer pinsamma än komiska. Och det blir en hel del upprepningar.

Pjäsen hade vunnit på att koncentreras till en tight enaktare. För dryga två timmar håller konceptet inte.