En tropisk sommarnatt i Botaniska trädgården i Uppsala är cirkeln sluten. År 2015 kritiserade Zara Larsson festivalen Bråvalla för att hennes namn inte funnits med på festivalaffischerna - som i stället var fulla av manliga artister. Detta och en rad andra händelser, vissa av dem så allvarliga som våldtäkter på festivaler, startade en debatt – vilka får plats på festivalscenerna, hur skapar man trygghet för publiken och hur vill vi att framtidens festivaler ska se ut? Resultaten blev flera. Komikern Emma Knyckare startade en helt mansfri festival (Statement festival i Göteborg 31 augusti). I Uppsala dök festivalen "Queens of pop" upp med Jonas Curling som arrangör, utan några större politiska åthävor. Det var helt enkelt en festival med tio kvinnliga artister, några stora, några nya. Och denna gång stod Zara Larsson i majestät överst på listan.

På fredagen kl 15 öppnades så dörrarna in till Queens of pop och den fina spelplatsen Botan. I den gassande hettan fanns skuggiga platser att söka upp, gratis vatten att fylla på vattenflaskor med och ett minutiöst hållet spelschema på två scener.

Sarah Klang var först på stora scenen. Hon hade, med sin kraftfulla och sentimentala altcountry-pop, gjort sig perfekt under kulörta lyktor i nattens mörker, men nu fick hon i stället vara en god inledning inför en ännu fåtalig publik. Särskilt låtarna "Vile" och "Blue Bird" efter varandra fick folk att slita sin uppmärksamhet från picknickmyset och hennes fantastiska röstglidningar fick jubel och applåder mitt i låtarna. Veteranen i sammanhanget Anna Ternheim gav en helt igenom fantastisk spelning på lilla scenen. Uppenbart upprymd bjöd hon in gästartisten Martin Hederos i låten "What have I done", och dynamiken mellan de två lyste sedan genom resten av spelningen. "To be gone" har aldrig låtit bättre än med Ternheim och Hederos på dubbelklaviatur.

Artikelbild

| Anna Ternheim gjorde en fantastisk spelning på lilla scenen, klädd i ylleväst i sommarhettan.

Övriga artister på festivalen hade ett tydligare elektroniskt anslag. Finska ALMA höjde temperaturen ordentligt som andra artist på stora scenen, med sin bastunga och småpunkiga r'n'b-pop. Kvällens första att dra en riktigt stor publik blev dock Molly Sandén, med scenbakgrund i 1980-talsretro, en fin röst och ett gäng lättillgängliga låtar på svenska. Bäst var superstudsiga "Ingen som jag", komplett med ett fulfunkigt break mot slutet - men sedan blev låtarna lite enahanda i längden.

Därefter hände det som fick dagens picknickmys att en gång för alla övergå i fest: Icona Pop. Snart dansade ung som gammal till hits som "All night" och "Girlfriend". Det lät tajt, rent, tungt, välsjunget. Dessutom framfört med både humor och en skön "vem bryr sig"-attityd som är fullständigt avväpnande. I "I want someone who can dance" är just kombinationen med humor helt oemotståndlig, liksom i avslutande "Emergency", med sin larviga dans. Skratta OCH dansa, det är ingen dum kombination.

Och så var det Zara Larsson. Det pratas mycket om hennes internationella status och hon hyllas vart hon går. Och ingen behövde bli besviken i Botan. Zara Larsson levererade pop-r'n'b som är så rätt den kan bli 2018, i allt från kläder till koreografi, låtar och låttexter. Hon fick publiken att tjuta som på en Beatleskonsert under en timme plus extranummer, med höjdpunkter i "Symphony", snyggt rytmdrivna "Wanna" och stundtals hiphop-influerade "Ain't my fault" som klappades in av en ivrig publik. Världshitten "Lush life" kom i extranumret och även om den saknade det tryck man kunnat vänta sig så var det den som ringde i öronen när man varm i hjärtat lämnade Botan i sommarnatten.