Det kan pratas väldigt teoretiskt kring Johann Sebastian Bachs väldiga komposition Matteuspassionen (1729): Om vilka stora resurskrav verket ställer, om tonsättarens kontrapunktiska mästerskap, bl.a. Men allt bleknar inför upplevelsen att få lyssna till ett verk som omedelbart griper lyssnaren ända in i själen, sällsynt gripande och emotionellt.

Två blandade körer (precis lagom stora) med anslutande varsin orkester (stråkar och träblås) stereofoniskt utplacerade. I mitten dramats två huvudpersoner, den berättande evangelisten och Kristus, med generalbasinstrument (orgel, luta, cello) i direkt anslutning.

Från verkets första takt märktes att kvällens aktörer var här för att berätta ett riktigt drama. En energisk Gary Graden manade fram engagemang i tempo och nyanser. Körer och orkestrar svarade med intensiva nyanseringar och fraseringar. Så fortsatte de hela verket igenom, även i folkhopskörsatser och koraler. Alldeles storartat.

Kvällens många vokalsolister gjorde ett mycket bra jobb (enda undantaget några små rollinsatser från kören som blev fel; sådant händer). De som imponerade allra mest på mig var dock tenorsolisten, evangelisten Conny Thimander, samt altsolisten Ivonne Fuchs. Bådas röst- och dynamikregister, parat med osviklig tonrenhet och uttrycksvilja, var fullständigt enastående.

Inte oväntat blev en dramatisk och emotionell höjdpunkt i verket scenen där Petrus inser hur han förnekat Jesus och gråter bitterligen, varpå altsolisten i en aria å Petri vägnar ber om Guds förbarmande ”för mina tårars skull”. Tenorsolistens melism och altsolistens uttrycksfulla bel canto i samspel med vackert violinsolo blev till enhet som berörde alla.

Många var instrumentalsolister ur orkestrarna: violiner, gamba, flöjter och oboer av skilda storlekar. Alla var föredömligt säkra; ingen nämnd och ingen glömd. Bachs Matteuspassionen är ett jättelikt verk; ingen direkt överraskning att det blev en helkväll i Konserthuset. Något sådant som ett perfekt framförande av verk med denna magnitud existerar inte, men alla medverkande skall ha största beröm för att de verkligen ville skapa ett drama och till fullo lyck