Två par träffas för att under största möjliga civiliserade samförstånd reda ut en konflikt mellan parens elvaåriga söner: den ena pojken har misshandlat den andre pojken med en pinne och slagit ut två framtänder på honom. En situation vilken förälder som helst skulle vilja lösa så smärtfritt som möjligt, inte sant? Men inget drama utan förveckling.

Den franska dramatikerns Massakerguden har sedan den först utkom 2006 redan vunnit en status som likställer den med Edward Albees ”Vem är rädd för Virginia Woolf”. Och det är inte så konstigt, utöver att båda låter det borgerliga äktenskapets fernissa krackelera i en makalös tvekamp mellan könen (och generationerna i den enas fall) så har båda också med framgång filmatiserats av Mike Nichols respektive Roman Polanski.

Men det är ändå på scenen som äktenskapets blodsutgjutelser gör sig bäst i min mening. I Anders Lundorphs iscensättning möts vi av en vit minimalistisk inredning som signalerar en medelklassfamiljs sinne för smak. Ljust och med öppen planlösning. Det kvadratiska scenrummet omgärdas av vita stålpålar. Det går inte att undgå att associera salongen, finrummet som mötesplats för belevade konversationer, som en bur, möjligen samma bur som hamstern vi senare får höra talas om bebor.

Åsa Forsblad Morrise och Joakim Gräns som makarna Veronique och Michel agerar värdar åt det föräldrapar vars son slagit deras, Anette och Alain i Aksel Morrise och Moa Siléns gestalter. Det börjar beskedligt. Ordet ”beväpnad” byts under samspråk ut från försäkringsformulärets följebrev till det mindre konfrontativa ”försedd” och allt är till synes frid och fröjd. Men under ytan lyser den ängsliga passiva aggressiviteten igenom  de tillgjorda leendena och  den distanserande etikett mellan och sinsemellan paren. Veronique berättar om hur maken satte ut den yngsta dotterns hamster på gatan, vilket senare kommer att användas som ammunition mot honom, medan den hale juristen Alain tycks vara mer engagerad i mobiltelefonens konstanta ringande snarare än den egna sonen. Men snart rasar fasaden, bokstavligen, och vad som inledningsvis utspelades som illa dolda anspelningar blir till en regelrätt massaker. Espresson byts ut mot rom, pikarna mot kaskadspyor, otippade allianser uppstår mellan kontrahenterna medan bekännelser proklameras i sprittyngt delirium.

Tempot är raskt, replikerna haglar som projektiler, och den känslomässiga utbrotten på gränsen till farsartade men hysteriskt roligt, mycket tack vare skådespelarkvartettens mycket vältajmade prestationer.