Premiären i lördags var den 562:a gången "Aida" spelades på Kungliga operan. Första gången var nio år efter urpremiären 1871 vid Suezkanalen där kompositören själv medverkade. Verket har med sitt fatala triangeldrama med ett förödande krig som fond tillhört de mest älskade på operascenen. Hur lyfta ett så ofta spelat och från början så låsta verk till idag utan att förstöra det och komma med övertydliga ingrepp ?

Ingen fara. Det behövs inte så mycket för att lyfta ett fornhistoriskt Egypten till ett Mellanöstern av idag. Moderna uniformer och Kalasjnikovs så är man i hamn där. Och kunskapen att ett krig leder til nästa är lika gammal som människan själv. Och att det finns många makthungriga - oftast män - som i namn av fosterlandet vill ha ännu mer att säga till om är ju ingen större hemlighet. Kungarna här är inga undantag, det spelar ingen roll att det är deras egna barn som tar största smällen.

Men det är främst triangeln Aida (kungadotter, numera tillfångatagen slav), Amneris (kungadotter) och Radamès (vek man med generala maktambitioner) som står i fokus. I alla trianglar är minst en förlorare. Här det alla. Det är ju opera så känslorna ska ju multipliceras i kvadrat. Här finns det så det räcker och blir över i snart sagt varje scen.

Artikelbild

| Magnifikt. Magdalena Åbergs scenografi, mask & kostym och Linus Fellboms ljussättning har huvudrollerna de också.

Men så har man också material att ta av. Christina Nilsson är helt suverän i titelrollen och hämtar hem aria efter aria.

Vid målsnöret står Katarina Dalayman som Amneris, lika skicklig hon även om operachefen vid introduktionen lägger in brasklappen att hon har en antågande förkylning. Ivan Defabiani är inte lika tydligt kraftfull men det ligger kanske i att Radamès ska ha en modernare mansroll. Lika övertygande i rollen är han som de andra två, intet öra är torrt efter denna föreställning. (Möjligen mannens bredvid mig som tittar på mobilen var femte minut och inte applåderar en enda gång, varför han nu är där?)

Lägg till översteprästen Ramfis i Alessio Cacciamanis tolkning, kungarna Lennart Forsén och Johan Edholm.

Och sist men absolut inte minst. Magdalena Åbergs scenografi, mask & kostym och Linus Fellboms ljussättning har huvudrollerna de också. Det är en magnifik föreställning, även om den skalats av och renodlats visuellt sett.

Det är som helhet en mycket lyckad uppsättning. Väl värd en alldeles egen "Triumfmarsch" med skallande trumpeter.