Även om jag brinner för innebandy så känns det mer "rätt" när Uppsalas stoltheter återigen fick en hemmamatch. En match som man med hjälp av inlånade målgörare vann utan problem.

Det började anings dystert när körmedlemmarna tågade in klädda i svart och genast utsattes för vakter och säkerhetskontroller. Till och med amerikanska specialstyrkan SWAT såg sig tvungna att ingripa och vissa medlemmar bars ut.

Om nu oron föranleddes av att det var "vikarien" Folke Alin som hoppade in och ledde kören i stället för hustrun Cecilia Rydinger Alin så lade den sig snabbt. Han levde förstås upp till allt man kan begära - utom att vara kvinna då förstås. Han gjorde tillsammans med kören ett utomordentligt jobb, jag blir trots många år imponerad av den höga nivån på den. En eloge också till konferencieren Samuel Åhman som förmådde leda det hela med både espri och rogivande säkerhet.

Artikelbild

| Imitatör. Andreas Nilsson visade sig också vara en skicklig härmare av andra.

Fast lite riskerade förstås OD att hamna lite i skymundan för sina gäster, hemliga som vanligt. Denna gång lät det på rösterna som om de var Sven Wollter och Carl Bildt tills imitatören, komikern och sångaren Andreas Nilsson visade sig. Han fick också chansen att visa hela sin bredd i många lyckade inslag.

Då fick han ändå dela uppmärksamheten när det visade sig att nästa gäst var favoriten Helen Sjöholm, lika säker i sånginsatserna som estradör. Så mycket bättre kunde det nog inte bli i sammanhanget, hon fullkomligt intar scenen, fast utan att skymma någon annan. En konst i sig, som bara stora artister klarar. Och hon är inte främmande för det komiska heller som hon visade i duetten med Kalle Anka (Andreas Nilsson) i "Islands in the stream".

Som inte dessa vore nog kom mycket skickliga lettiska pianisten Inese Klotina in till ett intrikat stycke där även OD briljerade för fullt. Hon spelade också vackra "Irrbloss" av Laura Netzell. Lägg till Trio X som både kompade med den äran och gjorde ett eget bravur.nummer

Hela konserten andades kraft i svåra tider, när mörkret står tätt både bildligt och bokstavligt. Potpurriet med Elton Johns låtar avslutades med "I'm still standing" och det följdes efter publikens stående ovationer med en fin och varm version av BAO:s "Nu mår jag mycket bättre".

Och det var nog så som många fler än jag kände sig efter denna utomordentliga föreställning. Är det ett helt år till nästa?.